Oh the longer the waiting, the sweeter the kiss It's better my darlin', I promise you this Next time I hold you, I'm not letting go Will you wait for it darlin'?, I need to know
I think of you whenever I hear the song;
It makes me remember the time we danced in your kitchen: how you held me, how I leaned in against your chest.
The song makes me remember that there was hope, at one point. That there have been happy moments, that I wasn’t always this sad: once upon a time there was a grain of happiness.
Slowly, slowly moving throughout the song. If I close my eyes, I can almost feel how your arms held me. The warmth.
It wasn’t love.
It’s never love;
but sometimes, even a grain of happiness is what’s needed for the time being
Fotoalbum. Familjen. Norge sommaren 1998. "Det måste du väl minnas?" Nej. "Du minns när detta togs väl?" "När jag slutade 5:an, det står ju bredvid." "Ja men visst minns du?" Nej. Alltid samma fråga. Alltid samma svar. Nej.
Det är så mycket fel med mig.
Hur förklarar man att jag inte ens vet hur man får hjärnan att minnas saker? Det finns ingen play-knapp. Ingenting att spela upp. En blank sida.
I bilen hem, jag lutar huvudet mot rutan och blundar: försöker försöker försöker; lyckas framkalla några trasiga fragment, genuina minnen. Jag litar inte på minnen som finns fotograferade, det känns som att min hjärna hittar på saker att fylla ut tomrummen med.
"Nothing else matters" i en bil på väg hem från Kungsbacka, med hjärtat fullt av ångest.
Hur jag drar ner kepsen över ögonen där jag sitter i en trappa på något behandlingshem, besökstiden är egentligen över men jag får stanna lite till. J är i köket med de andra och äter tacos och jag lyssnar på deras skratt.
Jag står iklädd ett förkläde av bly i ett röntgenrum, Pices står med hängande huvud i min famn och snarkar till då och då med sin mule mot min hand. Hans mjuka öra mot min kind och jag viskar "Du måste bli bra, du måste bli bra, du måste bli bra" med tårar i ögonen.
Idrottsdag på skolan, jag får knappt ner luft i lungorna och håller min slitna gamla Nokia i ett krampaktigt grepp, väntar på att bror ska komma och rädda mig i sin lilla vita skrothög till bil.
Jag och Loke i skogen, barbacka: mina lår mot hans mjuka päls. Han har sommarmage efter betet och får skritta på långa tyglar längs med stigen, öronen spetsade nyfiket framåt och allt omkring oss är grönt och tyst, stilla.
Mitt hår är smålockigt utav regnet och jag möter min spegelbild i hallen när jag tyst tyst tyst försöker smyga av mig skor och jacka, försöker låsa dörren så ljudlöst som möjligt. Jag ler och stryker med fingret över mina nykyssta läppar.
He pulls my hair I tell him harder cause depression makes me numb and tonight, tonight I’m tired and I want to feel something. He pulls my hair but I said no choking: there are rules - at least I like to pretend that there are rules.
His other hand is moving, exploring: set out on a mission to make me feel something, I suppose it doesn’t matter
I feel him all tense and I say yes yes (let’s just get it over with)
He says the name Sam over and over, my name is not Sam but I’m used to it by now he’s a distraction: he’s allowed to use me, allowed to pretend I’m someone else, someone named Sam or likewise - full disclosure.
My turquoise heels are not as easy to walk in the morning after, like they agree better with the tequila than my legs.
His flat is like a fleeing memory: morning sunbeams through the window, the checkered floor in his kitchen: for a moment I pictured myself as the queen - how we’d carefully play around each other: how in the end it is always a game we play.
when I'm here I see all the lives I could have lived
all that was needed was a fraction of a decision a change of heart a declined application
and nothing would have been what it is; and it's difficult when you look at it that way
I've forgotten what happiness tastes like - feels like: I think it used to come with a soft muzzle, a warm breath against my hair, a friendship that passed every obstacle.
I've tried to tell myself that sometimes, you need to break your own heart. Sometimes you have to walk away.
