För ett tag sedan läste jag en bok som hette Till sista andetaget, skriven av Anne Swärd. Jag bär den fortfarande med mig, så satans starkt skriven var den. Boken handlar om Lo & Lukas. Om eld & kärlek. En mor som alltid varnar för kärleken men aldrig säger varför. Språket är magnifikt, magiskt. Vissa passager är nästan drömlika, svävandes. Ibland hoppandes i handlingen, men aldrig riktigt svårt att hänga med, jag gillar symbolikerna. Elden som funkar som en cirkeldisposition för Lo & Lukas. Jag gillar uppläget och alla tolkningar man hade kunnat göra av den - Lukas & hans far som pratar två olika språk och aldrig förstår varandra.. Antar att jag antagligen missade ett par detaljer då jag sträckläste boken under en natt (var klar vid fyra..). Men den finns fortfarande hos mig, och jag grubblar fortfarande över vissa partier. Väldigt skickligt skildrat av Anne. Det är svårt att sätta fingret på vad som är så speciellt med språket, det är många härliga, udda ord & snäva formuleringar.

Åh vad det var vackert & åh vad jag vill att fler ska läsa den - svårt att hitta ord, så underbar var den. En bok som kommer finnas över mina want-them-books ;)