Bodelningen är avklarad, eller vad det nu heter. Alla farmors saker är nu nedpackade i flyttkartonger & står på nedanvåningen - pappa, farbror & faster & vi andra ska dela upp sakerna mellan oss om en vecka. Bokstavligt talat ett helt liv i kartonger. Det värker till när jag inser hur mycket hon sparat - alla teckningar sedan jag & syster var små, till och med sedan pappa & hans syskon var småttingar. Bilder i plånboken visar oss i alla möjliga åldrar. Smycken jag aldrig sett henne bära, så mycket saker.. Alla fotoalbum, pappa ser ut som ett barn på julafton - det riktigt lyser i ögonen på honom; "åh Lisa, här är du & farfar när ni spelar orgel" (eller "åhgel" som han säger med sitt halmstadtal). Bilder på människor jag endast hört namn på genom barndomsår men aldrig sett, farfar på jobbet, skitigast av alla. Speciellt fotoalbumen är jobbiga.

Klump i magen - inser hur lite jag egentligen kände farmor. Hört om & om igen hur det var farfar som höll ihop familjen & att det aldrig blev det samma efter han dog nittiotvå. Pappa så smal så smal på bilderna i Allarängen efter farfars död, jag endast två år gammal, ganska ovetandes om vad som hänt. Kunde inte förstå familjens tårar.

Nostalgi. Ska snart tillbaka till stallet, till "min" ponny, min klippa & soulmate. Kvällsfodring & annat väntar ikväll..