tack till er som aldrig klagar fast jag skriker åt er för att jag är arg på världen och dess orättvisor och tack till alla er som finns när jag behöver er och tack till alla er som lämnar mitt hjärta kvar i hamnen när ni drar till främmande hamnar, till främmande länder och händer utan er hade jag inte vetat vad riktigt smärta är och jag saknar er så förbannat mycket för sverige är grätt betong svart kallt vinterland och jag önskar att jag kunde följa med och hitta någon stad som har vad jag behöver och kanske aldrig mer behöva återvända till sverige till det gråa betong och vinterlandet.

Okej, sansad igen.

Jag sa till dig att jag varken är eller har varit söt snygg eller sexig utan mest ett kul tidsfördriv, du svarade med "u were so much more than that sweetie", kysste mig och stack.. Dubbelmoral? Och jag bara önskar att jag för en sekund, en microsekund, kunde få känna att detta är trygghet, detta är en hållplats, ingen kommer att lämna mig. Om jag bara kunde få känna mig trygg igen.

Mina rötter rycktes upp för ett antal år sedan. Jag blev hemlös, det är jag än idag. Rotlös, hemlös. Jag önskar att jag hade gjort mer - jag stampade aldrig i golvet, grät aldrig en tår, skrek aldrig. Helt jälva apatiskt passiv stod jag och iakttog medan hela min barndom och hela min trygghet, mina rötter såldes till högsbjudande. Jag önskar jag hade skrikit. Önskar att jag gjort något. Im a freaking rolling stone. Gud vad jag saknar mitt älskade rehabliteringsställe, min hamn, min trygghet. Där alla dörrar var öppna, där man inte behövde gömma sig bakom ridåer och personligheter man ägnat hela sin tillvaro åt att bygga upp. Det var bara vänlighet. Att vakna i stugan till fågelsång och en porlande bäck, morfars fotsteg i gruset på gårdsplanen, att gå in i huset och känns doften av någonting nybakat, att äta frukost ute och bara höra naturen. Att gå och ta ett dopp i sjön, dyka och bryta den annars stilla vattenytan, att bara ligga och njuta av den värmande solen på bryggan.. Alla minnen, alla varma sommardagar och underbara nätter. Alla tysta, stjärnklara nätter, liggandes och titta på stjärnorna eller skriva. Jag skrev där. Där kom inspirationen tillbaka, den som man desperat letar efter annars. Ingen vardag, bara vara. Dagarna försvann totalt. Jag tog med Andreas dit, vi var nyförälskade och allt var så nytt, så spännande. Han var så vacker. Jag var nog vacker också. Det var då jag hade mitt långa bruna hår och framtid i blicken, då jag inte var som ett satans rådjur. Hur hände det? Hur kunde jag låta det hända? Vi firade midsommar vid sjön, med öl och kärlek.  Minns alla jular, alla vintrar. Jag och syster yster fångade snöänglar i den massiva vita snön, åkte pulka och kastade snöbollar på varandra. Jag älskade "finrummet" min fåtölj brukade bo där, det fanns massa fönster, inga dörrar. Jag önskar jag kunde rekonstruera allt, hela min barndom. Jag önskar att jag inte förträngt så många minnen, att jag faktiskt mindes min skoltid. Jag minns farfar, som dog när jag var två. Jag minns nästan inget från låg/mellanstadiet. Högstadiet är suddigt. Det kanske är synd, kanske är det bra, vad vet jag?

Nu ska jag dricka chai té och snyfta lite tyst för mig själv om hur jag saknar allt och alla. Och upprepa tyst för mig själv "jag borde ha skrikit". Kanske hade det inte spelat någon roll, men det vet jag ju inte eftersom jag inte ens försökte..