Efter alla dessa ord, efter allt velande fram och tillbaka - borde det inte finnas fler slutsatser? Shakespeare skrev om att vara eller att icke vara (Hamlet, akt III, scen I om jag minns rätt), har vi inte alltid varit? Borde inte frågan i fråga vara om att älska eller att inte älska? Bara funderingar och reflektioner. Paulo Coelho skrev något klokt i boken "Veronika bestämmer sig för att dö" om att "den första kärleken går kanske aldrig över, men den tar alltid slut". Är inte detta väldigt sant? Jag minns min första kärlek, varenda kyss, varenda smekning. Även om jag var ung dum naiv så minns jag. Och det är också en sak att reflektera och tänka lite över; vilka är vi utan minnen? Är det inte minnen som fostrar oss till stor del? Det finns så mycket, så många tankar, så många frågor. 

Har tänkt mycket på en kille jag brukade pratade i telefon med, han var osäker, ville bara se svart eller vitt. Han var så inne på att jag mådde skit, att jag var deprimerad osv. Han hade aldrig älskat, han hade blivit sviken gång på gång, allt var misär och svart. Han målade in sig själv i ett hörn med sina fördomar och ord. Han använde sockerdricka.nu som en dejtingsida, letade efter ensamma människor som kunde förstå honom. Han hade sår som aldrig fick läka för att han var tvungen att visa omvärlden andras svek, gång på gång rev han upp sårskorporna och visade andra. Han ville hjälpa, men drog med sig andra ner. Jag sa till honom, att man inte kan hjälpa andra förrän man hjälpt sig själv. Det tog han som ett svek. Jag litade aldrig på honom, har aldrig litat på killar med för få ord. Han spelar teater nu, gömmer sig bakom andras ord. Kanske är han lite lyckligare, kanske är han nöjd med att alla sagor slutar med lyckliga slut. 

Jag drar lite symboler mellan vår relation och relationen mellan Sara och Albert i Almqvists "Det går an". Sara är glasmästardotter, Albert är sergeant. För att rista glas behöver man diamanter, Albert äger inga diamanter och kan på grund av det inte "forma" Sara. Sara är dessutom väldigt självständig för sin tid och vill leva sitt liv. Och egentligen kan man väl bara forma en person om denne går med på det? Utan ord kommer man inte långt med mig, argumentera, diskutera. Killar utan ord använder ofta händerna till slut. 

Så många människor jag känt, gått i skuggan av, så många jag saknar. Så mycket som saknas mig. Så många som flytt från Sverige, till andra städer, nya liv, nya öden. Jag saknar dem, saknar alla hemliga pakter och oskyldiga lekar. Mina höstar är alltid röriga, alltid ett töcken av tankar och drömmar. Om hösten spökar min panikångest och allt jag trodde var glömt kommer närmare. Bakgårdsprinsar, tamburineboys, silkes- och snövitsflickor, innergårdsprinsessor - alla står vi en dag enade igen.