På måndag skickar jag in ansökan. Jag har fyllt i det mesta; nu ska jag bara kopiera mina betyg och arbetsintyg. Och välja ut ett arbetsprov. Jag är lite rädd. För första gången gör jag något nästan själv - mamma har pushat men bara lite. Sedan jag var tolv år har folk försökt få mig att inse att jag kanske har en gnutta talang - allt för ofta har jag inte lyssnat/inte trott/inte insett/inte velat förstå. Jag tror jag förstår nu. Jag kanske inser nu. Allt var mycket enklare förr; på mellan- och högstadiet sa alla bara "skriv, skriv, skriv" - tack vare Andy, så mycket tack vare Andy, lärde jag mig poesi; han lärde mig poesi. Rytmen, flödet, ordval - allt är tackvare honom. Senare lärde jag mig att överföra rytmen och poetiken in i novellskrivandet - jag kunde skriva femton dikter på en dag. Senare blev det mycket noveller - idag ser jag tillbaka och suckar över kvalitén och språket - men jag ser utvecklingen, från ful ankunge till vacker svan.

På gymnasiet var det knepigare, man skulle inte ha en personlig stil i vissa ämnen, man skulle skriva enligt den tusenåriga normen och inte modernisera. Jag gick från mvg i alla noveller till g i vissa. Fattade ingenting - jag kunde ju skriva? Ni kan ju tänka er - mitt ganska realistiska språk och stil när jag fick i uppgift att skriva en romantisk novell. Haha - katastrofalt! Som novell är den ganska bra - men i stilen enligt romantiken? Antagligen ganska kass. I journalisten jobbade jag med att överföra poetiken, känslan in i artiklarna, reportagen - tyckte aldrig jag lyckades, kändes stelt och inte som jag. Kanske hittade jag aldrig rätt ämne, är ganska stolt över ingressen till min Twilight-artikel. Jag fick g+ i litterär gestaltning. Jag lyckades inte åstakomma en deckare á Camilla Läckberg. Tyvärr. Kan säga att jag är jävligt stolt över att inte sänkt mig till den nivån - eller just det, min deckare var visst ingen deckare - den är genrelös. Jag skriver knappt längre - jag tror mitt språk & min stil dog lite under gymnasiet, tyvärr.

"Du beskriver exakt hur jag känner mig - det känns som om detta är jag" - har jag fått höra gång på gång, är detta ett tecken? Är jag skicklig eller har jag bara en jävla tur? Som jag skrev på min förra blogg ~2007 - "i natt skrev jag ett manus. Jag visste inte att jag skrev - plötsligt hade jag femton fyllda A4-sidor i mitt knä - och jag som bara sett en pjäs i mitt huvud". För er som inte vet - att ha en "talang" är skitläskigt.

Och nu är jag högstadielös, gymnasielös - nio år av aktivt skrivande har passerat och på måndag skickar jag in ansökan till skrivarlinjen på Österlens folkhögskola. Det är bara att hålla tummarna. Annars börjar jag plugga Kulturjournalistik och Barn & ungdomslitteratur på Örebros Uni..