Ni vet, när man ligger på en flytdyna på stranden? & kanske råkar slumra till någon minut för att inse att man är alldeles för många meter ifrån land? Lite så är mitt liv just nu. Jag bara flyter med, slumrar till & inser att jag är tvåtusen meter ifrån verkligheten. Inser att jag är nio miljarder ljusår ifrån mitt skrivande. Kanske är det såhär det är meningen att vara, jag var en högstadiepoet & nu är jag ingenting. Kanske är det såhär det är för alla högstadiepoeter? Eller varför dog mitt skrivande? Vart tog all kreativitet, allt nytänkande vägen?

Mitt hjärta värker om nätterna när jag ligger vaken & inser att jag bygger hela mitt liv kring någonting som kommer att ryckas bort från mig. Hela min trygga punkt i vardagen är något labilt & inte ens mitt egna & frågan som ekar i mitt huvud är "vad händer när han försvinner"?  Jag vill nog inte veta.

Live your life to the fullest, eller något sånt...