Fick lägga in en till order från cdon, någon hade reserverat en av böckerna jag behövde från bibblan ("Att skriva människan") & då passade jag även på att beställa Carsten Jensens bok "Vi, de drunknade" eftersom jag velat ha den ett tag nu. Så dit gick lite av mitt studiestöd för förra månaden... Dessutom insåg jag att en av årets favoritförfattare kommit ut med en ny bok "Her Fearful Symmetry" plus att hennes första bok "Tidresenärens hustru" är på gång att bli film, med Ron Livingstone som Gomez. Ron spelade i en av mina favoriter till TV-serier, "StandOff". Spännande! Vad jag tyckte om "Tidresenärens hustru" finns att läsa här.

För övrigt är det tomt på Jim Grimsleys & John Green-fronten.. Saknar nya böcker av dem! Tycker mina favoriter i allmänhet levererat dåligt med nya böcker i år. Vet att Johanna Nilsson håller på att avsluta sin bok (www.johannanilssonforfattare.blogg.se), men i övrigt är det tomt..  Annars så ska jag läsa "Bröderna Lejonhjärta" & "Mio, min Mio" & jämföra med varandra, i min kurs. Ska bli kul :) Har även tre biografier att läsa i den andra kursen, så det blir mysig höstläsning med té & kaffe framöver.

För det är först i slutet som många inser vad vi har & kan & vill & aldrig gjorde

Musklerna protesterade lite i morse när jag skulle ta mig ur sängen, men det gick till slut. Har ägnat dagen åt Roller Coaster Tycoon, älskade pixliga spel. Insåg att mina böcker antagligen låg i brevlådan vid två-tiden, vilket de mycket riktigt gjorde; Nick Hornbys nya "Juliet naked", (som enligt recensenterna påminner mycket om "High Fidelity") & "To kill a mockingbird" av Harper Lee.

Maggan ringde innan, jag ska ha två lektioner i kväll och jobba lite i stallet imorgon. Alltid skönt att ha något att göra, även om jag jobbat alldeles för många timmar denna helgen. Så jag börjar vid halv sex. Borde ha pluggat idag men tycker att jag kan ägna mig åt det i morgon eftermiddag. Är lite seg...

Jobbig dag.. Inlämning 1 i andra kursen är nu inlämnad. Skönt! Var lite drygt i slutet & jag fick en himla ångest när jag kikade på de andras texter. Verkar bara vara jag som är obegåvad.. Suck. & nu har jag precis slutat fixa med funktionärsschema för imorgon, inser att det kommer bli tight om inte fler dyker upp.. Får hoppas.. Ska upp om alldeles för få antal timmar & borde sova + att Benjamin snart dör på grund av lite batteri. Får nog vara bra såhär, om jag ska palla mig upp halv sju i morgon.

Om bloggen är lite död i helgen så är det för att jag är för trött för att blogga, vilket är normalt under en nationell tävling med 870 starter...

Berättaren: Var är vi?
Hon: Vilda västern, 1600-tal, Hollywoodrealism.
Berättaren: Och sedan?
Hon: Berlin, ockuperade hus, tidigt 80-tal. Masker, kostymer, kärleken.
Berättaren: En demonstrant?
Hon: Alla var demonstranter, överallt tegelstenar, propaganda och kravallstaket. Människor, polis. Alla pratar, språket är så hårt, jag förstår inte, vill inte förstå.
Berättaren: Berätta mer om kärleken.
Hon: Rebellen.
Berättaren: Rebellen.
Hon: Bruna ögon. Vackra händer. Stora ord. Jag minns det som tagningar, det är hopp, missade scener. BRYT bryt bryt.
Berättaren: Det finns ingen film, ingen tagning, bara verklighet.
Hon: Bryt! Det finns ingen verklighet.

& hennes ögon; endast bottenlösa, tomma, nattsvarta pupiller griper tag i mig och slungar mig rakt igenom rummet. Rakt genom tiden. Det finns inte verklighet
det finns bara nu.

^ så heter Lars Winnerbäcks nya album. Och jag måste bara säga att jag endast ångrar mig en gång, för att jag lyssnar på det. Den enda tanken som kommer upp är "detta är inte Lasse", det är synth och "hårt" och för mycket maskin. Vart tog känslan vägen? Vart försvann den akustiska, myskänslan? Sen när är det mer musik än låttext & sång? Visst finns det ställen där det ljusnar och man känner igen soundet, speciellt i "Du min vän i livet" och "Berätta hur du gör", där texten faktiskt kommer fram och det hysteriska synthandet tonas ner. Låten "Jag fattar alltihop", ligger som spår nr 7 - motsatsen finner vi på spår nr 8 på Daugava "Jag fattar ingenting". Paralleller, kanske en personlig utveckling att gå från att inte fatta något till att fatta allt. Jag tycker inte att musiken passar hans röst, passar hans image, hans diskografi. Jag lyssnar på Lasse när jag vill ha akustik, lugn, poetiskt varm musik; när jag vill ha synth och trummaskiner lyssnar jag på Kent eller någon annan. Jag saknar den Lasse som gjorde skivan Vatten under broarna (2004) och Daugava (2007), det är den Lasse jag tycker om. När jag har kommit över det värsta traumat kanske jag ska läsa igenom låttexterna, eftersom de på skivan drunknar i synthen, men bara kanske.

Det som fascinerar/förargar (samma sak, ibland) mig är att fansen verkar tycka det här är OK? Vart finns protesterna? Lasses musik har varit trygg, akustiskt, lyriskt och varmt. Något att komma hem till, med briljanta texter som bär musiken; nu är det nästintill tvärtom. Vad är meningen, tanken? Besviken och lite småsur, ialla fall lite lycklig över att jag inte bokade konsertbiljetter innan de tog slut.. Återgår till Daugava och till att kika på recensionerna i övrigt (de flesta har gett 2:or & 3:or...)

"Tack för Din text! Den är mycket välskriven och överskådlig. Jag har bara någon liten kort kommentar - i rött, se dokumentet. Det är bara fråga om en kommentar och Du behöver alltså inte ändra något. När Du läst kan Du bara ta bort det röda och sedan lägga ut."

Fick responsen (ovan) på min första inlämningsuppgift idag, och nu känns det plötsligt som om jag kommer klara kurserna. Jag behöver inte ändra någonting. Lycka. Känns lite lättare att andas nu, jag har gått och haft lite ångest för att jag inte förstår litteraturen, frågorna, kurslitteraturen mm, men det känns bra nu.

Det regnar ute, ljuv smattermusik mot fönstret, lyssnar på Lasses nya skiva på Spotify "Tänk om jag ångrar mig och sedan ångrar mig igen", endast på andra låten och besvikelsen sitter i halsen. Jag ska lyssna igenom och sedan sammanfatta något, antagligen inte alls vettigt, här på bloggen. Ska dessutom plugga lite, lägga ut saker på Blackboard (skolan) och sedan ska jag till stallet. Planera inför tävlingarna i helgen, jag ska vara funktionärsansvarig, någonting som ser ut att kunna bli kul.

Återgår till besvikelsen beroende på en av mina favoritartister & pluggandet.

Dagens fotosession hos pållarna :)
 Fotograf: Syster yster

Loke:

             

             



Viska:

                    

             



Stallkatten Selina:

      

©Annie Ahlbäck

Har hostat i natt, tror snart jag skär ut mina lungor. Gör bara så jävla ont. Just nu är allt bara bakslag & bakslag & bakslag. Mina framtidsplaner: flytta till en liten stuga i en skog i Norrland. Jag är fortfarande nästan klar med min uppgift; bara noterna kvar & lite korrigering. Skulle behöva  ~ 600 tecken till, men jag tror jag kan fylla ut det. Förhoppningsvis.

Vill shoppa böcker. Vill ha tid för att läsa, så längesedan jag läste något annat än studielitteratur och omläsningar. Janet Evanovish har gått på repris här, enkelt att läsa "chick-lit", bara skumma alla sidor jag läst tidigare. Vet inte om min ekonomi klarar fler böcker. Vet inte om bokhyllorna gör det heller... Ser ganska fullt ut. Både Steve Sem-Sandberg & Nick Hornby har kommit ut med nya böcker på sistone som jag faktiskt är ganska nyfiken på. Funderar på om Hornbys bok är värd att köpa inbunden, eller om man ska orka vänta på pocket. Den som lever får se.

Nu ska jag ner och göra en kopp té, eftersom jag inbillar mig att hosta botas bäst med Earl Grey. Sedan ska jag ta tag i mitt pluggande, och om jag orkar ska jag städa senare.

Jag är snart klar med en av mina kursuppgifter. Jag är så jävla glad.

Allt jobbande med biografier; historierna bakom med mera har fått mig att tänka på mitt hopplösa författarporträtt-projekt. Än idag svär jag över det. Vad tänkte jag med? Hej, jag skriver ett författarporträtt på en man som: 1. försöker gömma sitt författarskap (han byter förlag, skriver under taget namn, skriver ihop med andra) 2. inte finns på nätet. 3. knappt går att tolka ur böckerna. 4. har levt ett så kringflackande liv med så många jobb att man får krupp av att försöka sammanfatta hans karriär i ett stycke.

Städer/land: Norge, Berlin, Oslo, Afrikas kust, Sverige, Utsira, Hiddense, Göteborg,
Jobb: varvsarbetare, sjöman, nattportier, dramatiker, filmare, dokumentärfilmare, författare, ställningsbyggare, radioproducent. (Har skrivit radiopjäser, scenpjäser, TV-serie, dokumentärer mm)

Jag skrev ett författarporträtt i litterär gestaltning. I början skrev jag allt, allt allt; det blev tolv sidor. Inga författarporträtt är så långa. Kortade ner till fyra sidor, berättar omständigheterna, den omöjliga mannen bakom orden, får G i betyg. Lämnar in samma porträtt, samma version och allt, till journalistiken, får MVG. Men jag jobbar fortfarande med det, eftersom jag vill att det ska göra författaren rättvisa, och mitt porträtt saknar mycket. Skulle behöva en intervju, skulle behöva trovärdig fakta, som jag vet stämmer. Så mycket man skulle kunna tolka från böckerna om man kom ett par steg närmare; om allt inte var så avlägset.

GP publicerade 1996 (ja, en halv evighet sedan) ett reportage skrivet av Bergström om filmskolan i Lodz, dit vi även kommer i hans bok "Skuggan av R" - var detta reportage ett resultat av research? Varför valde GP att publicerad det? Ett reportage om en tuff filmskola i Lodz, vars enda svenska anknytning är en svensk, intervjuad elev. Allmänhetens intresse? Skulle inte tro det... Allt är gåtor, dead end streets & förvirrande.

Vad jag ialla fall vill få fram är; läs Johan Bergströms böcker, de är fantastiska ur vissa synpunkter, men lägg inte för stor vikt av människan bakom orden, för det är ännu ett litet mysterium. Suck.

"Du har vunnit och förlorat, du har sett dig själv i spegeln
Du har vaknat i fel säng, du har vart kär
Och framtiden väntade som en farlig gåta
Man har bråttom dit, sen är man där"

hon försöker dra sig in i honom, fingertoppar mot ryggrad, hon andas mot hans hjärta; värmer hans själ. hans gitarrsträngsmärkta fingrar spelar henne inatt, & hon sjunger & inatt, inatt är hon hans sångfågel.

han brukar iaktta henne när hon badar, läsa högt ur diktsamlingar från svunna poeters tid. det brukar bildas en å mellan hennes bröst; det sägs att ingen människa en ö, men hennes kropp bildar två ensliga öar. Hans inlevelser över döda poeters ord går aldrig att ta fel på; viskningar & kvävda skrik.

hon brukar ligga i soffan och lyssna på när han skriver; hans fingertoppar mot tangenterna & den raspiga bluesen som slingrar sig fram ur cd-spelaren. Hon har alltid älskat bluesen; älskat sångarnas raspiga röster, gitarrens trygghet & basens hesa stämma.

Hans mörka lockar brukar falla i ögonen på honom när han läser; han älskar författare vars namn hon inte kan uttala & han älskar att lämna gula post-it lappar på speciella ställen, citat eller bara en passage. När han inte är hemma brukar hon gå igenom hans bokhyllor, men hon läser bara vid post-it lapparna. Läser bara där han finns.

Hon gillar att ligga på golvet & se upp på världen. Hennes liv är ett konstverk; hennes liv har ingen röd tråd. Hon älskar olika städer, rastlösheten sliter i henne så fort hon landar någonstans, så fort hon packar upp. Levande, sprakande, som en orkan brukar hon fara runt i människors liv, ingen är så levande, så vacker som på gränsen till avgrunden. I varje vindpust kan hon ana hur någon stad viskar på henne, hur den längtar & saknar hennes närvaro.

Hennes blod sjunger, berättar historier om gångna pojkvänner & flickvänner & städer. Men inatt, inatt är hon bara för honom, inatt är en tribute; för kärleken, för honom, för livet.                ;
men väskorna står kvar i hallen, packade.

----
Bara text, inte korrad, inte kollad, bara nakna fingertoppar mot slitna tangenter. Inga röda trådar, inga ledtrådar. Leave it love it learn it.

1 830 tecken utav ~12 000 skrivna. Suck. Just nu lyssnar jag på Springsteen och försöker försöker försöker skriva men känner mig bara sjukt trög när jag inte fattar någonting. Jävla studielitteratur. Hade gett vad som helst för en film & påse popcorn vid det här laget..

Red Viska igår, hade inte koll på något. Tejp + lindad fot så att jag knappt kände tårna. Fick rida i skor då min fot inte passade i stöveln. Suck. Hon var stel och allmänt jobbig. Tjafsade mot skänkeln och ville inte ta ytter i galoppen. Sadeln hon fått var nog den sämsta hittills, inget stöd för knän eller skänkeln. I slutet blev hon trött och ville dra fram mig, vilket hon inte hade några problem med att göra.... Dessa djur dessa djur.

I dag är foten grön/blå/lila, men svullnaden håller på att ge sig och om jag tejpar och lindar rejält kan jag gå nästan helt normalt. Gör dock jävligt ont om man trycker lite. Ska försöka gå en sväng senare, det är bra att få igång blodcirkulationen.

Nu tillbaka till idiotin, till studielitteraturen & word dokument.

Har bara så jävla ont just nu. Lyckades stuka foten rejält på vägen hem från stallet igår; skulle släppa ut hästarna, och eftersom hagen ligger mellan mitt hus & stallet så stängde jag hagen på vägen hem. Det var mörkt & lerigt & allmänt blä. Med några meter kvar så trampar jag snett & hör bara hur foten knakar till för att sedan göra jävligt ont. Detta är inte exakt första eller andra gången jag stukar foten, så jag tänker bara på att försöka gå så normalt som möjligt. Lätt... Väl hemma kommer ispåse fram & jag sitter i soffan med is ett tag, konstaterar att "detta var ju inte så farligt". Fem timmar senare ligger jag & kvider i sängen för att det gör så jävla ont. Har knappt sovit en blund på grund av värken. Foten är nu ganska svullen & har en grön/blå-aktigt färg. Väldigt snyggt. Kryckorna är framme & det är bara att bita ihop. Av alla gånger jag stukat mig så är nog detta den värsta (kanske var första gången värre, men det var en himla massa år sedan). Jaja, vi får vänta & se vad som händer.. Jävla skit.

Tror aldrig jag har känt mig såhär korkad innan. Just nu ligger motivationen på noll när det kommer till pluggande; jag funderar seriöst på att plugga i kväll & sätta mig med något projekt nu.. Borde verkligen korra ett par projekt & se om någonting går att använda. Mitt skrivande går på repris
upprepningar
upp repningar
upp rep ningar
upp rep ning ar

min hjärna är mos & det ska faktiskt bli jävligt skönt att jobba ett par timmar ikväll. Jag behöver en kurs i hur man läser studielitteratur.. Funderar seriöst på om författarna får betalt för antal ord som har mer än sex bokstäver i sig. Nog för att jag brukar läsa obegripliska böcker, men det här är fan.. obeskrivligt. Varje gång jag tittar på pärmen & böckerna i kursen så blir jag sjukt sugen på att: avsluta det jobbigaste författarporträttet jag någonsin gett mig in på, städa mitt rum (!), att gå ut & gå, att söka jobb, mm... Jag är väldigt sugen på att skriva klart min bok (like thats ever going to happen), men inser att jag borde plugga.. En deadline den 22:e & en den 25:e, vilket betyder att jag borde vara klar med bägge runt den 20:e.. Skjut mig. Och istället för att plugga gnäller jag här. Så moget :) (förra året när jag inte ville plugga citerade jag Bob Dylan & skrev protest-poesi)

Nu ska jag nog (kanske) ta tag i något.. Plugg, städa övervåningen & käka lunch innan kl 15. Good luck.

Öken öken öken;
en längtan som viner starkare än tromber & ett samvete rent som snö- en vilja att älska,
att smeka hans hår. Han andas stjärnstoft & du tänker att du borde ligga på knä & tillbe en högre makt för att han valde dig. Han valde
dig.

Damm; du hostar asfaltsdamm & ser rakt igenom dina dimmiga, outgrundliga oljepölar till pupiller när du möter din spegelbild på toaletten. Drar fingret genom det vita dammet på handfatet & önskar dig bort, till andra händer, andra sängar;
andra behov.

Han säger att han älskar dig, drar handen igenom dina lockar & smeker käkben & du tror nästan på allt han säger; allt han lovar. Det finns något hos honom; en glimt i ögat, eller något, som säger åt dig att lita fast du hellre vill fly, springa bort bort bort. Han lyssnar även när du inte pratar, han förstår dig som bäst när du skakar av ångest &

han önskar att han kunde ge ditt liv en mening, att han kunde få allt att släppa. Öken damm barfotabarn; minns du den natten? skrik tårar panik ångest

& sedan; total tystnad


(vet du att han fortfarande hör dina barfota fötter tassa runt utanför hans dörr?)

Grayson Capps,
"Washboard Lisa" & "A love song for Bobby Long"



Del av soundtracket till en av mina älsklingsfilmer, A love song for Bobby Long

Inloggad 237 gånger
Blev medlem:
den 6:e April 2006 - 18:25

Snart läggs ett av mina favoritcommunities ner.. Inte för att jag har varit superaktiv (237 inloggningar under 3 år säger väl en del...) men vintervila var stället där man kunde skriva saker som man till exempel inte ville skriva på sin blogg, lunar eller var man nu än hängde 2006.. Jag skrev tips som publicerades, pratade med folk & diskuterade i forum. Det var ett litet, sött community som accepterade att man inte ville uppge alla personuppgifter om sig själv. Satt & läste igenom alla mina dagboksinlägg från gymnasiet, lite ångest & mycket nostalgi. Det kommer bli tomt...

Blev lite lyckligare när jag insåg att eldsjäl (www.eldsjal.org) har börjat leva igen! Hurra!

Höststorm i mina lungor & har sovit oroligt de senaste nätterna; drömmar där döden innehar huvudrollen och allt handlar om tid & mod. Jag har kvar min poesioas på dörrarna till garderoben; alla favoriter, som fyller mig med tanken på att det finns en mening. En av dem:

"Osårbar,
osårbar är den som fattar ursprungsordet:
Det finns inte lycka och olycka.
Det finns bara liv och död.

Och när du lärt det och slutat jaga vinden
och när du lärt det och slutat skrämmas av blåsten,
så kom tillbaka och lär mig ännu en gång:
Det finns inte lycka och olycka.
Det finns bara liv och död.

Jag började stava, när min vilja föddes
och jag slutar stava, när min vilja har upphört.
Ursprungsordens hemlighet
förvärvar vi intill döden."

Skriven av Karin Boye (& är kanske inte till hundra procent rätt, citerade ur huvudet). Jag byggde mitt tal under nationella i Svenska B ur den dikten. Första gången jag läste den var i en bok på högstadiet "Therese, Therese" skriven av Bisse Falk. Den boken kom att följa med mig under större delen av högstadiet. Dikten har senare blivit en anledning till att aldrig ge upp; att alltid fortsätta skriva. Så länge jag har viljan så har jag orden, i stort sett. Mitt liv är fyllt med ord, även om de på senare år har blivit mindre och mindre. Min inspiration fanns hos poeterna som hängde i dikt-forumet på hogwarts.nu, på senare tid kallad Poesieliten. Jag var en av de som alltid hade sina dikter högst upp, som skrev tre, fyra dikter på en dag. Nu har jag tur om jag skriver en varannan månad. Jag tror jag tappar orden, att jag går vilse och inte hittar hem. Det var lättare förr. Jag undrar vad som händer med alla högstadiepoeter? Fortsätter dem även fast de inte har något att längre protestera mot?

Jag kanske borde jobba med det som var mitt projektarbete i trean; "Fjärilsbarn; skymningsflickor & knallpulverpistolspojkar", borde korra, byta ut en del texter & börja skicka in till förlag.. Men å andra sidan så har jag fyrahundra sidor kurslitteratur (plus tre biografier) som jag kanske borde sätta mig in i...

(Pst, en f.d klasskompis & vän till mig har precis kommit ut med sin diktsamling, mer finns att läsa på: http://hallandsposten.se/kultur/1.538387   ska ta mig in till stan & köpa ett ex någon dag. I Halmstad finns den att köpa på bokhandeln)

Nu ska jag plugga, sedan väntar elljusspåret på Galgberget och det finns glass i frysen. Lite lycka.

15 favoritord:
sensualitet, morgonminnen, whiskeyfilosofi, tumvantesmekning,vildvittra,
fantasifull, fjärilslätt, midnattsvinter, smeklust, sensommarnatt,
illusionerande, allena, midsommardröm, drömspel, höstlöv

3 favoritfilmer:
Candy, A love song for Bobby Long, The Golden Compass

3 favoritböcker:
Looking for Alaska, av John Green
Barfota, av Johan Bergström
Drömfakulteten, av Sara Stridsberg

3 "saker" du tycker mycket om (kan även vara personer mm):
Livet, lyckan, ljuset

3 favoritlåtar:
Mad World - Gary Jules (eller Tears for fears)
Love Story - Taylor Swift
Dont you (forget about me) - Simple Minds

3 favoritämnen (under gymnasiet):
Svenska B, journalistik, litteraturvetenskap

3 personer som påverkat dig:
Monty Roberts, Johan Bergström & Johanna Nilsson

3 vänner som du saknar:
Carråh, Julie & Anna

3 lyckliga ögonblick i ditt liv:
När jag sålde en dikt för första gången (till studentlitteratur, jag hoppade runt hela dagen)
när Loke & jag galopperade på straden
när Lakris kom till oss

Favoritmotto:
Better burn out than fade away

"Strimmor, hur många gånger ska våren
kunna drabba dig om igen,
och ljuga de vackra historierna
om den stora kärleken
Du och jag i strimmorna
Vi är sargade människor som tror,
vänd dig inte om "

Jag vill skriva, vill läsa, vill känna att jag har allt under kontroll. Så många bortglömda (nej, bortställda) projektmappar, så många främmande ord i min värld. Jag kunde trolla med orden, kunde skapa med mina händer, kunde hitta tillbaka till mig själv, till mitt skrivande. Nu vet jag inte alls;

springer blundades rakt ut i vägen, ett flämtande hjärta & tickande klockor,
livet går inte att springa ifrån.

Det finns vissa saker här i livet som jag inte riktigt förstår mig på.. Matte är till exempel en sådan sak. Fine att man ska kunna plus, minus, delat med & gånger.. Och procent & area och sånt.. Men när det kommer till intergraler och äckel-krångel-ekvationer som alla normala människor aldrig kommer att använda tycker jag att man ska skona de normala. Fine om man ska ägna sitt liv åt att bygga saker eller bli matematiker, då får man gärna ägna sig åt att plugga matte frenetiskt. Idag gjorde jag en fantastisk upptäckt; jag kan faktiskt fortfarande räkna! Vilket är lite halvt otroligt, förra gången jag räknade matte var i slutet av ettan, närmare två år sedan. Jag hjälpte min kära syster med hennes matte B (det komiska är att jag själv hoppade över den kursen...) och insåg att jag inte alls kände mig som ett frågetecken.. Tio år av räknande har satt sina spår.. Fascinerande.


För övrigt känner jag mig sådär; hostar (och mina lungor rasslar, låter som jag har en höststorm i bröstet), har svidande ont i halsen & känner mig allmänt febrig. & jag ska till stallet och rida.. Får ta med mig lite Ipren, men det blir säkert spännande! Vaknade under natten & kunde inte svälja, jag hatar när sånt händer.. Nu hoppas jag bara att Philip har fått mitt sms om att jag inte kan ta hans lektion, annars tror jag att jag dör.

(pst, för er mindre pålästa människor kan jag tala om att Lix = läsbarhetsindex, en metod som kan användas för att ge en fingervisning hur komplicerad en text är, utifrån hur många ord varje mening har & hur många ord som är längre än sex bokstäver. Det är sånt jag sysslar med när jag har tråkigt. Jag försöker skriva noveller med ett lix som närmar sig 100 (istort sett obegripligt). Bara för att jävlas med folk, liksom.)

Om du dog idag, skulle du då vara lycklig med vad du uppnått hittills? Den frågan återkommer alltid lite då & då, skulle du det? 4/10 av mina vänner svarade ja, de skulle vara lyckliga med sina val & liv. Resten ångrade mycket & tyckte att de skulle ha levt ut mer. Jag? Jag vet inte;

jag har förkastat förslag som vissa människor skulle döda för, jag har sagt nej till varenda dröm jag har haft, jag har aldrig riktigt vågat lita, vågat tro på någon, jag har sett på när folk sålt mitt hem, min trygghet, jag har lastat hästar & sprängt hela mitt hjärta när jag klappat dem farväl. Jag har lärt mig viktiga saker; att hålla distans, att vakta min rygg, men framför allt; att aldrig ta åt mig av människor som snackar skit. Jag gick tre år & stirrade ner på mina skosnören; sedan valde jag livet, lyckan, ljuset. Loke.

När jag började jobba med Loke var vi ganska lika, vi vågade inte riktigt lita, vet inte om vi gör det än idag. Han är söt, min lilla klippa, min lilla ponny. Ibland tror jag att han gillar mig lite, ialla fall. Vi är fortfarande lite skeptiska, men det här med att skutta över pinnar & korta galoppen börjar vi få koll på! & att impa på folk med galoppombyten & ökad trav funkar ibland (bara när vi är på bra humör). Det här med kondition är vi lite sämre på..

Kanske skulle jag vara lycklig med det jag faktiskt inte sagt nej till; för ja, det existerar sådana saker med. De är bara lite färre. Kanske, kanske inte.

Lyssnar på Grayson Capps (han gjorde soundtracket till "A love song for Bobby Long", en helt underbar film) & jag borde plugga. Istället funderar jag på att städa skrivbordet, rörigt rörigt rörigt. Var på US möte tidiagare, & tog en promenad med Loke efter, söta älskade ponny... Han gick lugnt snett bakom mig hela tiden, frustade med spetsade öron & verkade tycka det var skönt att komma ut & gå lite.. Sedan låg jag & Emma och snackade lite i höet. Borde sova nu, borde få tillbaka lite rutiner..

& jag skulle ge vad som helst för att ha någon att tala med, någon att diskutera med, någon att dela en flaska vin med, skriva manus & njuta av livet med;
någon att lita  på, att växa tillsammans med

någon som man inte behöver tala om allt för utan som förstår endå, jag har tappat alldeles för mycket människor på vägen, personer som fortfarande finns i mitt minne, som jag fortfarande tänker på & saknar. Så sentimental, ibland undrar jag om mina minnen är så elyseiska som jag vill få dem att framstå som.. Snubblar genom ensamma kvällar, letar efter bevis på någon annan, sällskap, kalla det va fan ni vill; andra dofter /hans dofter/ bland mina lakan, bland mina kuddar. Ibland finns det en antydan till någon, något; annars är det total tystnad.

Jag hoppas jag har totalt fel i mitt sätt att leva, att tänka,
för annars är denna världen för logisk. Jag bara virrar, snurrar snurrar snurrar; likt när jag var liten & pappa brukade hålla mina armar & snurra mig runt runt runt till världen stod på ända & allt var upp & ner. & ibland vill jag springa ut, rakt ut i kalhyggen & i skogar och skrika för vad jag är värd. Men jag skriker aldrig. Inte ens när jag blev hemlös, rotlös. Irrationellt, meningslöst. Så jävla patetiskt.

Jag är så jävla patetiskt.

Bättre än såhär blir det sällan...

http://www.youtube.com/watch?v=4LNRvCpvp_0
Samma låt, men med scener ur Brokeback Mountain.

Viska är halt. Eller, Viska var halt innan, hann inte ens trava två varv på volten innan Sofia började kolla på henne & kommentera. Hon kändes väldigt ojämn, ungefär som i söndags. Vet inte vad jag ska tro, önskar att det är sedan transporten hit. Hon var väldigt tjock i bägge bakbenen.. Usch.

Idag var jag & pappa dessutom & köpte en ny skrivare.. Min gamla visade sig visst vara gammal som gatan, minst tio år sa pappa. Fanns inte saker att få tag på till den. Jag är numera lycklig ägare av en HP Deskjet F4210, skrivare, scanner & kopiator. Lycka kommer ibland i de simplaste tingen. Den ska få heta Hugo. Eftersom det var det som föreslogs av en vän :) och jag är för lat för att komma på något annat...

I morgon är det US möte & jag ska försöka plugga lite.. Eller skriva manus. Lite självdiciplin vore jävligt bra!

Egentligen vill jag dricka cappucino och kolla på Rasmus på luffen, jag vill räkna stjärnorna i taket & sträcka mig så långt att jag nuddar uddarna med mina fingertoppar. Jag vill blunda & sova & drömma om fjärilar & enhörningar & älvor, jag vill låta det vara min verklighet. Sanningen är att jag lyssnar på Yeah yeah yeahs på Spotify, dricker en dåligt blandad cappucino med toblerone & när jag lägger mig kommer jag vara för trött för att drömma, och drömmer gör jag bara om vardagliga saker & döden & framtiden. Det var enklare förr.

I morgon måste jag upp & plugga tidigt. Jag måste skriva ut saker från pappas skrivare & se till att komma igång. Ger mig själv en mental headslap & en spark i baken. Kanske hinner skissa på manuset lite också, skulle behöva gå en promenad.. Riktigt känner hur rastlösheten sliter i mig, planera mina dagar bättre kanske? Kommer nog senare, har inga rutiner kvar;
inga saker är som de brukade vara.

Borde leta fram min fåtölj bland röran på mitt rum; gräva fram den under alla lager kläder & böcker. Stackars älskade fåtölj. O well, borde börja med att lägga mig i tid så att jag kan gå upp i tid, i morgon är det en ny dag.. Förhoppningsvis kan jag få lite ordning på mitt liv, på mitt allt. Kanske rida på Viska - hoppas.

Tycker lite synd om Loke som är ute i det blåsiga & kalla vädret. Usch :(

Skrev två a4-sidor manus igår, vet ännu om om det finns en story,
någonting som knyter samma allting. Vet inte om det finns en dramaturgi, vet ingenting om personerna; eller kanske,

midvinternatt
skrikande samvete och någon som kör alldeles för fort över en klippkant, ut, bort & över i oändligheten. Om att älska människor som inte älskar livet. Att det ibland är döden som ger oss en anledning till att leva.

Jag vet inte än, kanske blir det bra, kanske blir det inte alls så bra. I have no idea. Min skrivare krånglar fortfarande, jävla skit. Igår uppfann den osynligt bläck, idag skriver den på ett eget språk eller randigt. Jag har matat den med bläck, men pappa ska köpa ny patron. Kanske funkar då. Hoppas det. Borde skriva, borde läsa igenom uppgifterna till mina kurser.. Men jag vill till stallet & klappa på Loke & Viska. Älskade djur.

Dags att göra något kreativt, uppdatering kmr ev efter styrelsemötet, beroende på hur lång tid det tar..

Världen står lite mer still idag, lite mer tid för eftertanke, lite mindre tid för snedsteg. Spotify, en cola och en mjuk matta, allt som jag behöver för tillfället. Försöker sätta mig in i Google Reader, men vet inte riktigt om det vill funka för mig. Suck. Min skrivare har gett upp, kastat in handduken.. Inte ens en klapp & vänliga ord får igång den nu. Tretton dagar kvar till deadline. Ett manus. Max 10.000 ord. Jag kan jag vill jag är kapabel. Jag kan klara det här. I morgon; bibblan, studielitteratur, present till min man & kanske köpa lite kläder; måste ha nya joggisar. Får se om plånboken & korten överlever.

Vet inte vad manuset ska handla om,
allt kommer tillbaka till att ha och att inte ha, att låta gå;
                                        att släppa taget
kanske om att förlora, låta olika personer berätta om sitt förlorande,
kanske låta de mötas
manus tänkt för scen, inte film. Film är lättare, på scen måste manuset ge mer, ge människor en chans att stanna kvar. Funderar på slutscenen, den finns i mitt huvud, sista repliken sitter som limmad på min hjärnhinna.

Ett litet ifrågasättande, kanske lite riskfyllt att nästan ifrågasätta Shakespeare,
men idag har väl nästan alla gjort samma sak. För frågan var väl aldrig om att vara eller att icke vara;
                                                                                 frågan var väl om att älska eller att icke älska?
- ty vi har alltid varit, men sällan har vi älskat.

Dags att ge livet & orden en chans.