Lyssnar på Grayson Capps (han gjorde soundtracket till "A love song for Bobby Long", en helt underbar film) & jag borde plugga. Istället funderar jag på att städa skrivbordet, rörigt rörigt rörigt. Var på US möte tidiagare, & tog en promenad med Loke efter, söta älskade ponny... Han gick lugnt snett bakom mig hela tiden, frustade med spetsade öron & verkade tycka det var skönt att komma ut & gå lite.. Sedan låg jag & Emma och snackade lite i höet. Borde sova nu, borde få tillbaka lite rutiner..

& jag skulle ge vad som helst för att ha någon att tala med, någon att diskutera med, någon att dela en flaska vin med, skriva manus & njuta av livet med;
någon att lita  på, att växa tillsammans med

någon som man inte behöver tala om allt för utan som förstår endå, jag har tappat alldeles för mycket människor på vägen, personer som fortfarande finns i mitt minne, som jag fortfarande tänker på & saknar. Så sentimental, ibland undrar jag om mina minnen är så elyseiska som jag vill få dem att framstå som.. Snubblar genom ensamma kvällar, letar efter bevis på någon annan, sällskap, kalla det va fan ni vill; andra dofter /hans dofter/ bland mina lakan, bland mina kuddar. Ibland finns det en antydan till någon, något; annars är det total tystnad.

Jag hoppas jag har totalt fel i mitt sätt att leva, att tänka,
för annars är denna världen för logisk. Jag bara virrar, snurrar snurrar snurrar; likt när jag var liten & pappa brukade hålla mina armar & snurra mig runt runt runt till världen stod på ända & allt var upp & ner. & ibland vill jag springa ut, rakt ut i kalhyggen & i skogar och skrika för vad jag är värd. Men jag skriker aldrig. Inte ens när jag blev hemlös, rotlös. Irrationellt, meningslöst. Så jävla patetiskt.

Jag är så jävla patetiskt.