^ så heter Lars Winnerbäcks nya album. Och jag måste bara säga att jag endast ångrar mig en gång, för att jag lyssnar på det. Den enda tanken som kommer upp är "detta är inte Lasse", det är synth och "hårt" och för mycket maskin. Vart tog känslan vägen? Vart försvann den akustiska, myskänslan? Sen när är det mer musik än låttext & sång? Visst finns det ställen där det ljusnar och man känner igen soundet, speciellt i "Du min vän i livet" och "Berätta hur du gör", där texten faktiskt kommer fram och det hysteriska synthandet tonas ner. Låten "Jag fattar alltihop", ligger som spår nr 7 - motsatsen finner vi på spår nr 8 på Daugava "Jag fattar ingenting". Paralleller, kanske en personlig utveckling att gå från att inte fatta något till att fatta allt. Jag tycker inte att musiken passar hans röst, passar hans image, hans diskografi. Jag lyssnar på Lasse när jag vill ha akustik, lugn, poetiskt varm musik; när jag vill ha synth och trummaskiner lyssnar jag på Kent eller någon annan. Jag saknar den Lasse som gjorde skivan Vatten under broarna (2004) och Daugava (2007), det är den Lasse jag tycker om. När jag har kommit över det värsta traumat kanske jag ska läsa igenom låttexterna, eftersom de på skivan drunknar i synthen, men bara kanske.

Det som fascinerar/förargar (samma sak, ibland) mig är att fansen verkar tycka det här är OK? Vart finns protesterna? Lasses musik har varit trygg, akustiskt, lyriskt och varmt. Något att komma hem till, med briljanta texter som bär musiken; nu är det nästintill tvärtom. Vad är meningen, tanken? Besviken och lite småsur, ialla fall lite lycklig över att jag inte bokade konsertbiljetter innan de tog slut.. Återgår till Daugava och till att kika på recensionerna i övrigt (de flesta har gett 2:or & 3:or...)