Det finns vissa saker här i livet som jag inte riktigt förstår mig på.. Matte är till exempel en sådan sak. Fine att man ska kunna plus, minus, delat med & gånger.. Och procent & area och sånt.. Men när det kommer till intergraler och äckel-krångel-ekvationer som alla normala människor aldrig kommer att använda tycker jag att man ska skona de normala. Fine om man ska ägna sitt liv åt att bygga saker eller bli matematiker, då får man gärna ägna sig åt att plugga matte frenetiskt. Idag gjorde jag en fantastisk upptäckt; jag kan faktiskt fortfarande räkna! Vilket är lite halvt otroligt, förra gången jag räknade matte var i slutet av ettan, närmare två år sedan. Jag hjälpte min kära syster med hennes matte B (det komiska är att jag själv hoppade över den kursen...) och insåg att jag inte alls kände mig som ett frågetecken.. Tio år av räknande har satt sina spår.. Fascinerande.


För övrigt känner jag mig sådär; hostar (och mina lungor rasslar, låter som jag har en höststorm i bröstet), har svidande ont i halsen & känner mig allmänt febrig. & jag ska till stallet och rida.. Får ta med mig lite Ipren, men det blir säkert spännande! Vaknade under natten & kunde inte svälja, jag hatar när sånt händer.. Nu hoppas jag bara att Philip har fått mitt sms om att jag inte kan ta hans lektion, annars tror jag att jag dör.

(pst, för er mindre pålästa människor kan jag tala om att Lix = läsbarhetsindex, en metod som kan användas för att ge en fingervisning hur komplicerad en text är, utifrån hur många ord varje mening har & hur många ord som är längre än sex bokstäver. Det är sånt jag sysslar med när jag har tråkigt. Jag försöker skriva noveller med ett lix som närmar sig 100 (istort sett obegripligt). Bara för att jävlas med folk, liksom.)