Mammas födelsedag idag! Så efter hon kom hem från jobbet gick vi ut och åt på Verona med syster och moster. Pappa är iväg på något läger så det var bara vi fyra :) Efteråt gick vi de femti meterna hem till Jens (pappas "förlorade son") och drack kaffe. Jag träffade den svanslösa katten Chloe och höll i mini-dinosaurien (geckoödlan) Baileys, som förövrigt vuxit mycket & blivit tam! Han bodde ju hos oss förut innan det bestämdes att han skulle få ett nytt, bättre hem. En mysig dag.

I morgon blir det hantverksmässan i Båstad tillsammans med mamma. Inte varit där på ett par år nu, hoppas att hitta några snygga smycken. Nu blir det att läsa ut Hanna Kralls bok Så det är du som är Daniel och sedan sova!

             
Mini-dinosaurien Baileys & en gammal bild på min mördarkatt som lyckats sno in sig i sin tunnel.
Fotograf: Jens Norén

"Jag säger: Händer det här verkligen på riktigt? Och så som han ser på mig förstår jag att svaret är ja. Att det alltid har varit ja. I det ögonblicket känns det som om det inte finns något annat än det ordet. Allt som hände i somras, och alla andra somrar innan dess, har lett fram till det här.

Isabel mäter livet i antalet somrar hon har levt. För henne är det helt självklart allt händer ju på sommaren. Allt som är spännande, allt som är förtrollande och allt som betyder något. Vintern är bara en transportsträcka tillbaka till sommarhuset vid havet dit hon åker med familjen varje sommarlov. Dit kommer också bröderna Jeremiah och Conrad och deras mamma Susannah, som äger huset. Tillsammans tillbringar de två familjerna hela långa sommaren där, och för Isabel existerar inget alternativ.

Isabel älskar det slitna gamla strandhuset, alla knäppa traditioner som hon och killarna upprätthållit sedan de var små, och hon älskar framför allt det faktum att ingenting har förändrats sedan dess. Fram tills nu. För den här sommaren den här skimrande sommaren kommer saker att förändras. Redan när Isabel stiger ur bilen känner hon något i den salta luften. En ny känsla. Något vuxet, något ... hemligt. Och när krocken mellan nya aningar och minnen från förr trasslar till relationen mellan Isabel, Conrad och Jeremiah så står det klart de måste acceptera att de är framme vid en plats dit varje sommarstig hittills har lett."

Tipsad på Bokhora om denna boken, eftersom den är ny så har den varit hyfsad svår att få tag på. Men så häromdagen så äntligen fanns den inne och efter mycket trubbel och letande så fick den följa med ner i min tygkasse. Jag hade inte särskilt stora förväntningar då jag inte läst något av Jenny innan, men herregud så bra. Läste pärm till pärm på ett par timmar, helt uppslukad. Underbar story och jag ser verkligen fram emot att läsa Its not summer without you och We'll always have the summer som kommer bli de andra delarna i triologin om Isabel 'Belly'. Borde vara förbud mot att börja läsa triologier innan alla delar kommit ut, hade tvåan (på engelska) varit lite billigare hade jag kanske klickat hem den, väldigt lockad där ett tag... Som tur är har jag lite bättre på mina impulser att köpa böcker nu för tiden. I alla fall så är Sommaren jag blev vacker en bra bok som handlar om att växa upp, om hur människor förändras och hur olika vissa familjer är. Väldigt bra och läsvänligt skildrat. Jag satt som klistrad i alla fall. Lite rörigt i början kanske, med tanke på att det är en del flashbacks & det tog några kapitel innan jag lärde mig vad som var vad. Rekommenderar verkligen boken! Underbar läsning!

Okej att bloggen från början skapades för att snacka böcker, men ni får säga till om jag blir för tjatig ;) tanken är att jag ska blogga om de flesta böcker jag läser.. I går natt lästes Meg Rosoffs bok Justin Case och tidigare idag lästes Elina Hirvonen Vill inte minnas kan inte glömma.  Både måste jag säga är ganska medelmåttiga, treor. Det var ingenting som jag blev särskilt wow över eller bär med mig någon längre tid. Elinas bok var fin relationsmässigt, men vissa händelser hade jag velat ha mer djup i, det är en bok som mest snuddar på ytan. Men boken är ändå stark, står ändå hyfsat bra själv, även om jag sitter med en del osvarade frågor i slutet.

Justin Case var mer en mellow bok, vissa saker förstår jag inte och slutet kändes diffust och... oarbetat rent ut sagt. Inte alls som jag hade tänkt eller ens anat med tanke på handlingen. Storyn var bra, men språket var lite tunt. Halvbra.

Behöver andas. En paus. Pusha inte, stanna där du är men kom inte närmare. Jag gör mig bäst på avstånd. Ring gärna men ring aldrig på dörren. Diagnostisera gärna, medicinera bort människorna till bara sjukdomen består. Se gärna på men inte med den blicken smek inte min kind dra inte handen genom mitt hår säg ingenting.

Säg ingenting.

Marit Bergman - Forever doesnt live here anymore
(älskar stilen, älskar att hon nästan alltid är barfota på scenen)

Smatter mot rutan, regnkärlek på hög nivå.. Har varit & handlat med mamma och sedan fixat lite saker vid datorn. Nu blir det varm choklad & en bok i soffan. Försöker trycka bort en del saker som jag inte orkar med just nu, försöker tänka framåt & inte på hur snabbt en månad kan gå.. Försöker tänka på allt annat. Ingenting. Att jag snart får återse min hjärtans fröjd. Att allt kommer gå tillbaka till sitt normala stadie. Det är säkrast så.

Det blir nog bäst så.

Gissa vad jag gör om dagarna? ;)
www.boktipset.se

Det går mindre bra med mitt läsande av Tusen och en natt, den boken är lite som en mörk chokladkaka - den gör sig bäst i små bitar åt gången. Läser väldigt mycket ungdomsböcker under tiden, varje biblioteksbesök slutar med ca sju nya böcker. Detta är vad jag läst på sistone:

Tricks av Björn Sortland
"Vad gör man om man är en 16-årig kille som har en utbytesstudent som ser ut som Liv Tyler i Sagan om ringen boendes i källaren? Ingenting. I alla fall inte förrän det bara är några veckor kvar innan hon ska åka hem. Klasskompisen Ruth tipsar om att amerikanska tjejer vill bli utbjudna på middag. Med hjälp av Ruth utarbetas en plan. Det visar sig att goda råd i kärlek kan leda till de mest oväntade saker."

En tunn ungdomsbok - den har lite tendenser till att bli som Vad är det som är så skört... som jag skrev om i förra veckan - man kommer inte nära personerna, känner inte att man får någon relation till dem. Jag tycker även här att slutet känns oarbetat, även om det är lite 'öppet' så kunde det hintats lite mer. Känns lite barnslig eftersom killen ska vara 16 - men i många situationer känns han yngre och språket känns inte anpassat till den åldern.

Alla har ett hungrigt hjärta av Björn Sortland
"- Det var ett misstag. Sorry. Problemet är inte bara Katrine, säger jag.
- Nej, säger han. Det är väl det som är problemet. Men det är väl ingen idé att snacka mer om det. Eftersom du säger att det var ett misstag, menar jag.
- Nej ... säger jag, och är förvirrad. Är han smartare än jag, har han fattat hela grejen? Eller vad är det?
- Jag tycker om att köra, säger Erik. Då slipper jag tänka. Kan jag köra dig någonstans? Eller ska vi bara åka en liten sväng?
- Jag vill egentligen till Oslo, säger jag utan att låta orden passera hjärnan.
Hade det inte varit för att jag är så jävla rädd för det jag snart måste berätta för honom så hade jag frågat honom om ... nej."

Efter att ha läst två andra böcker av Björn så var jag skeptiskt. En författare med priser bakom sig, som lovordats av många andra... först här lyckas jag hitta hans storhet. Alla har ett hungrigt hjärta är en bok där man faktiskt kommer nära huvudpersonen, det är samtidigt en roman som jag tror att en del kan relatera till och känna igen sig i. Språket är lite svävande härligt - man kommer tillräckligt nära för gissningar, men håller ändå en viss distans till karaktärerna. Härlig bok!

Den tatuerade fjärilen av Philip Pullman
"Chris träffar för första gången flickan, som han skulle komma att döda, en varm natt i juni. Jenny, som flickan heter, fyller hans liv med mening igen. Detsamma gör han med hennes. Men saker och ting går inte riktigt som de gör i berättelser med lyckliga slut."

Jag tyckte det var lite Per Nilsson-stuk över boken, kan inte riktigt förklara men berättandet, någonting med det. Jag nästintill älskade han serie Den mörka materian även om Guldkompassen (första delen) lätt var bäst. I min mening är Den tatuerade fjärilen lite lätt oskriven. Jag känner mig krävande, men hade gärna sett mer av hans tidigare stil. Boken har alla förutsättningar för att bli bra, men storyn djupnar inte tillräckligt mycket för min smak. Vet inte hur mycket det är översättarens fel - vissa meningar känns lite klumpiga.

vill slänga mig ut i de böljande haven av kornfält, aldrig mer vakna aldrig mera vara. kan citera Romeo & Julia kan glömma att det finns lyckliga slut. glömma att man ibland får varandra och lever lyckliga i alla sina dar. Hej då sagor, hej kassa verklighet.

Katherine Heigl som Stephanie Plum, Daniel Sunjata som Ranger.. Jag känner ännu en katastrofartad bok-blir-film-händelse. Inte nog med Twilight. När Hollywood kastar in en irlänsk skådis som ska spela italiensk snut så börjar jag undra om casting crew har ägnat rollbeskrivningarna någon större uppmärksamhet... Jag kommer bli jävligt besviken om de fuckar upp denna filmen som jag har väntat på i säkert.. sju år snart. Vad fan snackar jag om? Janet Evanovichs hittills sexton böcker långa serie blir film! Bok nummer ett filmas under samma namn, One for the money. Jag har tidigare skrivit om prisjägaren Stephanie Plum. Vad gör man när böcker man älskar slaktas sönder som filmer? Jag verkar i alla fall inte vara ensam om att ifrågasätta rollsättningen.. Ska bli spännande att se vad som blir första trailern, även om jag undrar vad fan folk sysslar med ibland...

jag saknar. jag saknar mig själv. saknar tonårshångel i soffan, en brinnande ryggrad & flaxande fjärilar. saknar att smyga ut om nätterna, speciellt vårnätterna då duggregnet fick mitt blonda hår lockigt. jag log alltid mot min egen spegelbild i hallen & mimade kaxigt 'vad ni inte vet har ni inte ont av'. Mindre kaxig satt jag tidvis sena nätter & skakade på balkongen, pratade i timtal med bror <3 (som jag tidvis kopiöst saknar) Hel, Green Day, Breaking Benjamin, GC, Blink 182, Manson, Avril var en del av all den drös av musik som ständigt gick i replay under våra dagar. Jag saknar inte mörkret, saknar inte ångesten & den eviga känslan av vilsenhet. Jag saknar så otroligt mycket människor, de allierade, så mycket planer, så mycket som aldrig hände, som aldrig blev av. Så många dödade sjömän på B&B innan rökförbuden, så många brutna löften, så mycket onödiga ord & känslor. jag försöker ibland hitta tillbaka till alla ord, till intensiteten, musiken, bottenlösa känslan - men lyckas sällan...


Soundtrack: Hel - Mörker
dedicated till Fay

Kunde inte sova inatt heller, så jag läste ett par böcker ist:

Svårtläst av Åsa Ericsdotter
'Om en kvinna som slits mellan behovet av att vara ensam och önskan om två namn på dörren; en berättelse om den starka längtan efter att leva med någon och samtidigt den omedelbara och nästan tvångsmässiga viljan att fly undan.  Plötsligt finns mannen som stannar på morgonen och kokar gröt i stället för att ge sig av, som antyder att det finns en fortsättning. Men hon gör sig onåbar, stänger av telefonen och åker till Arlanda och tar första bästa plan utomlands, låser in sig i ensamheten och träffar andra män utan att vara riktigt närvarande, är oförmögen att välja.'

Åsa skildrar med sin dekonstruerande, rytmiskt poetiska prosa svårigheten med närheten. Och jag tror att jag förstår, men det är diffust, som Åsas böcker oftast är. Jag är inte så bra på att se helheten, är inte så bra på att läsa hennes genre. Men det är välskrivet & stilfullt.  


Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? av Björn Sortland
'Kärleken ska vara en början. På Livet. Den ska vara längtan och hopp och självlysande bilder av framtiden. Speciellt som man är 19 år och kär för första gången. När Markus förälskar sig i Ingrid blir kärleken vägen mot slutet. För Ingrid är sjuk, och hon blir allt sämre i takt med att förhållandet djupnar. Deras framtidsbild blir en enda, och det är döden.'

Björns stil är enkel och svävande, men jag vill komma närmre, vill se, känna. Vill få känslan av vilka personerna är - stilen är för distansierad för mig, jag vill lära känna. Tyvärr så djupnar aldrig romanen och jag tror, vill tro, att Björn hade kunnat prestera mer - distans är inte bra för denna typen av böcker kan jag känna. Slutet kändes oarbetat, nästintill abrupt. En bok där jag ville ha mer än jag fick.


Nick & Norahs oändliga låtlista av David Levithan och Rachel Cohn

'Nick:
Jag vet precis vad som kommer att hända och jag vet att jag måste göra någonting – vad som helst – för att förhindra det. Så jag, den halvtrista basisten i det halvdåliga queercorebandet, vänder mig till tjejen i flanell som jag inte ens känner och säger: ”Jag fattar att det här kommer att låta konstigt, men skulle du ha någonting emot att vara min flickvän de närmaste fem minuterna?”

Norah:
Hon kommer rakt emot mig. Nej nej NEEEEEEEEEEEJ. Herregud, jag gör vad som helst för att hon inte ska känna igen mig och börja prata med mig. Pojkvän till undsättning! Jag besvarar icke-bögens fråga genom att lägga handen om hans nacke och trycka hans ansikte mot mitt.
En natt i New York. Nicks och Norah möts vid midnatt och sedan korsas deras vägar igen och igen. Musik, dans och hångel på de mest besynnerliga ställen gör natten näst intill oändlig.'

Ett ord räcker: fulländad.
Herregud, tempot! Från första sidan naglas jag fast och vill bara fortsätta fortsätta fortsätta. En underbar bok som utspelar sig under en natt och där Nick och Norah har vartannat kapitel var på sig att berätta. Det är vackert, intensivt och läskigt nära perfekt. En underbar avslutning på en ganska hemsk natt. Boken rekommenderas mycket!

skriker tyst. slår på duntäcket. biter i kudden. har så jävla ont att jag snart går under. överväger kapitulation. överväger en annan massa jävla skit som inte bör nämnas här heller. smärtan höll mig vaken till halv fyra i natt. fyfanfyfanfyfanfyfanfyfan. skjut mig. (okej, efter jag har lämnat tillbaka min svarta charmiga sommarprins, som fyi låg och sov med sitt huvud i mitt knä i ladan i morse, och mitt hjärta smälte lite & jag kom på tanken att det hade fan aldrig gått att göra så med Loke. Pices är så jävla söt, även om Loke alltid kommer vara min hjärtans fröjd)

   
jag saknar alla fina ponnysar <3

kornfälten ser ut som böljande silke; ett elysiskt hav & vinden susar. det blåser alltid från havet, saltvattensblåst som smakar salt mot läpparna. om somrarna är staden bara ett surrande brus, går igenom hörlurar, genom musiken, surret basen. står med frysande ben mitt i brytpunkten för vågorna, kjolen dansande kring knäna. det är midnatt & jag önskar mig härifrån. önskar mig annostädes. jag är en nattfjäril med silvervingar som aldrig får flyga i natten. jag är horan som förtjänade mitt öde. jag är madonnan som snyftande ser på. jag är droppen som virvlar i fallet.


se mig nu
;
kom ihåg mig

nununu

Han fattas mig. Hans hud luktade alltid frihet, utomhus, hans röst nynnade fram nätterna, sömnen - höll mardrömmarna borta. Jag var hans ökenprinsessa, hans Sheherazade.

men
;
jag antar att alla sagor har ett slut & inatt, inatt tillägnar jag till Tusen och en natt.

Hon är en dubbelnatur, skör som äggskal, hård som betong. Kan ha ångest i timmar över en repa på bilen. Kan med lätthet köra över någon som hon tycker förtjänar det. Francy är hustru, mor och maffiaboss. Ingen helt enkel kombination. Men hon uppfostrades till att ta över familjens brottsimperium och har sin egen hederskodex. Problemen med att vara en god mor och ge sina barn ett vanligt liv samtidigt som hon basar över en av Stockholms främsta illegala organisationer ställs på sin spets, när hon blir indragen i ett fullskaligt maffiakrig som både kräver all hennes uppmärksamhet och utgör ett livsfarligt hot mot hennes familj.

Amanda Lind, pseudonym för Johanna Nilsson - en utav mina favoritförfattare, har skrivit en gangsterroman. Jag hade kunnat skriva en halv uppsats (okej, en hel) med diskussion kring att skriva under pseudonym men ändå vara helt öppen med vem man är. Jag kanske förstår en liten bit av det, en liten pyttedel i så fall. Att skriva om en gangsterdrottning, mor & hustru är säkert ingen lätt sak, men jag är faktiskt lite besviken - vilket är en ny känsla när det gäller Johannas böcker. Det hakar upp sig lite, personerna 'känns' inte, de beskrivs men gestaltas inte. Även om boken fyllde ialla fall mig med en del känslor - vissa scener vad nästintill otäckt beskrivande för mig som är ovan vid den typer av scener (mestadels tortyr). Men Johanna/Amanda mjuknar på vissa plan och trots den hårda masken är det en mjuk och väldigt mänsklig kvinna där under. & trots den lilla besvikelsen ser jag fram emot de andra delarna, även om jag hoppas att Johanna kan utvecklas som Amanda och gestalta mer. Såsom hennes SOS från mänskligheten lämnade mig med ont i magen gör Francys evangelium det också, för visst är det mänskligt & nära - bara lite grövre, ibland för grovt för min smak. En bok som borde läsas och reflekteras över, liksom många av hennes andra böcker.

Råkade ha mer pengar än jag trott, så idag för att dämpa lite ångest tröstshoppade jag lite böcker. Egentligen skulle jag bara (känner ni igen den meningen? ;o) ha Evanovichs nya Sizzling Sixteen, har jag liksom alla andra femton böcker måste jag ju ha denna också, eller? Sedan råkade det ju finnas kampanjen 3-pocket-för-99kr... Hur många gånger ska jag falla för den? Jag som egentligen inte ens gillar pocket... Men det blev tre stycken i alla fall, impulsköp, sådana som finns på min 'vill läsa lista' på boktipset; Nick & Norahs oändliga låtlista, Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? samt Borta bäst. Har länge kikat på Björn Sotlands böcker - och Vad är så skört... verkar vara bra, läste även en rec på Nick & Norah som fick mig nyfiken. Borta bra är faktiskt mest för att jag är sugen att lyssna på Kadefors när hon kommer hit till bibblan :) Lite fattigare, lite lyckligare.

Ångesten är ingen vacker, skräckinjaganade berg- & dalbana längre. Bara ett malande parisehjul. Vaknar halv fem varje morgon, ser den vackra explosionen på himlen, känner implosionen i bröstet. Värkande hjärta. En rastlöshet som vinner över tröttheten - vankandes över parkett halv sex varje morgon. Vill sträcka ut mig på den klarröda mattan och drömma mig bort, men inte ens mina egna andetag får mig lugn. Åker inline mitt om nätterna när det blir som outhärdigast; tystnaden och kylan blir en sorts vän. Ta mig bort. bort. bort. Vill inte till den nybäddade sängen som skriker falsk trygghet, vill inte till skapandet, skrivandet för det ljuger mig verklig. Likt en fånge blir jag paralyserad varje gång friheten har friheten att förpassa sig till mig. Jag har så många smeknamn, hur vet jag vem jag är?

"You and me we were the pretenders
we let it all slip away"

Handlingen beskrev jag i det långa inlägget under detta ;) lite som jag skrev i början av förra inlägget; Bläck-serien är absolut ingen barnsligt enkel serie att läsa, mycket namn, platser och annat att hålla reda på. Uppdelningen är bra - kapitlena är hyfsat korta vilket jag gillar och varje kapitel inleds med ett citat från en annan barn - eller ungdomsbok. Totalt finns det hundrafyrtiotre citat i böckerna, även om många böcker nämns flera gånger, bland citaten hittar vi bland annat många Lindgrenböcker och C.S Lewis, men även citat från 'vuxenlitteratur' förekommer, bland annat Tidsresenärens Hustru. Citaten hör ihop med lite vad som händer i kapitlet och blir en "extra krydda". Jag tyckte det var en väldigt mysig serie, gillade bläckvärlden väldigt mycket, kan säga att jag knappt var kontaktbar under läsningen. Kan verkligen rekommendera serien till ungdomar, tror dock att åldern som finns som rek hos bokhandeln (12-15 år) är lite för tunn, hade hellre satt högre ålder då det trots allt är tjocka böcker med en ibland komplicerad handling - även om det är lättvända böcker.

Supersöta böcker helt enkelt :)

-varning för spoiler- - bara en "kort" sammanfattning, hade blivit alldeles för långt & ni hade dött innan ni läst klart allt om jag hade skrivit allt jag ville, tyvärr hamnar lite utanför-

Att kalla bläck-triologin för barnböcker är att underskatta Cornelia kan jag tycka, redan i den första boken, Bläckhjärta, löper historien vidare och vidgar sig över nästan sexhundra sidor. Hon referrerar till fyrtio andra böcker, mycket barn- & ungdom men även vuxenböcker. Även handligen kan jag tycka är för tjock och tung för att befinna sig bland barnböckerna; boken Bläckhjärta tar sin början med Mo och Meggie. Mo är bokbindare, han jobbar med att ge böckerna nya kläder, räddar dem från sjukdom och ålderdom. Meggie är hans dotter, en boktokig tolvåring som älskar böcker lika mycket som sin far. En natt när Meggie vaknar till och kollar ut genom fönstret ser hon en skum figur stå ute på gårdsplanen, rädd går hon in till Mo som genast känner igen figuren - eller Sotfinger som han heter. Men vem är den mystiska figuren? Meggie kan inte förstå att det är början till ett massivt äventyr som väntar på henne när hon tjuvlyssnar på sin far när han pratar med Sotfinger, en mäktig bok nämns, likaså en man vid namn Capricorn. Men det Meggie reagerar på mest är det namn som Sotfinger kallas hennes far för; Trolltunga. Och hon blir även mer och mer nyfiken på hur hennes far känner denna mystiska figuren. Det blir ett äventyr som för Meggie till hennes moster Elinor, en bokälskare med ett imponerande bibliotek, men äventyret för henne till otäcka & mörka fängelsehålor i en helt annan värld... Hennes pappa kan nämligen läsa böckernas karaktärer verkliga... & Meggie får äntligen reda på vad som egentligen hände när hennes mamma försvann när Meggie endast var tre år gammal. Tillsammans söker de upp bokens författare, Fenoglio för att hoppas på att han har ett exemplar av boken i sin ägo...

I Bläckmagi möter vi återigen Meggie, Mo, Resa, Svarte Prinsen och Sotfinger, men även Farid, en pojke som Mo "Trolltunga"  råkade läsa fram ur Tusen och en natt. Farid, en ökenpojke, söker sig snabbt till Sotfinger som i sin berättelse är den bästa elddansaren i Bläckvärlden, för att lära sig eldens konst. Sotfinger är inte alls nöjd med att vara i Mos värld utan vill tillbaka till sin berättelse igen och lyckas komma över boken som han kommer ifrån - det enda exemplaret som fortfarande finns. Han lyckas hitta Orfeus som sägs kunna läsa tillbaka karaktärer till sina berättelser och Läsaren går med på att läsa tillbaka Sotfinger och Farid. Orfeus läser dock bara tillbaka Sotfinger och lämnar avsiktligt Farid ensam kvar i fel värld. Arg och besviken söker Farid upp Meggie, som ärvt sin pappas gåva, för att be henne om hjälp - men hennes ultimatum är båda eller ingen alls. De hamnar i bläckvärlden bägge två och börjar med att försöka leta reda på Sotfinger. I denna världen lyssnar elden, den dansar och lyder både Sotfinger och Farid bättre än i den andra världen, vilket visar sig bli räddningen för alla många gånger. Fenoglio har också blivit inläst i sin berättelse och jobbar för fullt med att skriva låtar och gycklartexter till folket - en av dem är mycket populära, nämligen de om Nötskrikan, en rövare som vågar sätta sig emot och döda de pansarklädda. Ganska snart utfärdas en stor belöning för denna mannen, som knappt någon anar vem det är... Lika snart dyker Mo och Resa också upp i Bläckvärlden, lästa dit av samme man som läste dit Sotfinger. Men vilka roller ska de spela i den "nya" världen?

Bläckdöd är den sista boken i triologin och den tjockaste. Nötskrikan härjar i skogarna och belöningen för honom stiger och stiger, samtidigt som Meggie, Mo och Resa har gömt undan sig i en liten gård, bortglömd för längesedan av de flesta. Men Bläckvärlden måste en gång för alla befrias från odödliga, tyranniska ledare och de måste slåss för rättvisa. Frågan är: klarar Nötskrikan detta? Sotfinger står vid hans sida, kysst av döden, kysst av de vita fruarna har han återvänt för att hjälpa den som hämtade tillbaka honom - Nötskrikan. Farid följer Sotfinger fortfarande som en skugga och är vid detta laget nästan lika skicklig på att hantera eldens flammor som Sotfinger själv. En slutlig strid måste ske - men vem skriver en berättelse som valt att fortsätta berätta av sig själv? Vem håller i trådarna?

Vem är du?
Samma som alltid, tror jag.
Nej. Du döljer något - brustna pupiller, rådjursblick & så förbaskat rastlös.
Jag saknar, velar, citerar andra och backar.
Du tappade din intensitet till slut.
Kanske det. Kanske blev jag släppt av för många människor - ingen höll någonsin fast mig, ner mig. Ingen bad mig någonsin att stanna.
Nej. Varför skulle jag försöka hålla fast dig? Hela mitt liv, hela ditt liv har du valt snår i stället för asfalt, hela ditt liv har du flugit med egna vingar för egen vind. Du vet lika jävla bra som mig att ingen jävel hade lyckats hålla ner dig. Du var fan ta mig intensiv. 
Men inte nu längre.
Jag är inte intresserad av din historia. Jag tycker bara det är förbaskat synd att du är så ung & så förstörd. Kommer du ihåg det första du sa när jag kom ut?
Fucka aldrig upp. Skärp dig. Åker du in igen så dödar jag dig?
Du sa att det var "waste of paint" att jag var för jävla begåvad för att vara så jävla klantig. Minns du det?
Låter som mig.
Lät som dig.
Jag kan nog fortfarande citera Bright Eyes. Jag kan nog tycka förbaskat mycket om dig, fortfarande.
Du litar inte på mig.
En ny känsla? Du vet mycket väl att tillit behöver underhållas, vårdas. Tas hand om.
Sant. Du lyssnade på lite av vad jag sa ialla fall. Hittade du din Romeo till slut?
Nej. Den rollen är fortfarande inte tillsatt. Jag är tydligen mycket lättare att leva utan än med.
Det är vi allihopa.

Mitt liv är orytmiskt. Osammanhängande. Lyssnar på Kings of Leon & dricker iskaffe. Ska snart slänga över alla dokument på den externa hårddisken & se om jag kan installera windows 7 på Benjamin. Det värsta blir nog att komma ihåg alla lösenord som är inlagda på denna datorn... Har sovit kasst inatt - en äkta åsknatt, ni vet en sån som Ronja föddes under, har härjat inatt. Man måste ju bara älska åska, så underbart mysigt. Nu regnar det bara ett fint, stilla regn utanför fönsterna. Imorgon blir det in till stan, arbetsförnedringen & bibblan. Förhoppningsvis bättre utsikter, insikter. Huvudvärken är min kompis och orklösheten bara är. Saknar skratt & uteserveringar, vinglas & glasblickar.

"Pappa säger att vi räddar liv.
Han säger att om vi inte bodde här, skulle en massa människor redan ha kört upp på bron. Jag fattar vad han menar. Nu rammar de först vårt hus och blir bara skadade, de dör inte."

Hon är femton år och bor i ett skraltigt hus vid en kurva så snäv, att det ibland händer att bilar kraschar rakt in i deras fasad. Men det är bättre än om de fortsätter på vägen, för den tar nämligen slut abrupt med en halvbyggd bro - inga skyltar, inga varningar, utan bara ett fritt fall rakt ner i vattnet. Under åren har det kraschat in en del bilar i huset, ofta stannar förarna på familjens soffa i ett par dagar innan de kan köra vidare igen. Familjen är van, de har låtit upprätta en riskzon, det vill säga den del av huset där bilarna oftast kraschar är omöblerad och där får man inte vistas. På kvällarna brukar hon gå till den halva bron - iaktta andra sidan & floden & ljusen. Fantisera om framtiden. En natt när hon smyger hem från den halva bron ser hon att någon har kraschat in i huset. En ung kille.

-
Pappa säger att vi räddar liv är en kort, men fin berättelse om en tjej som försöker växa upp. Om insikten kring vad som händer runt omkring - och med en dröm som blir lite verklighet, för hon har ju faktiskt fantiserat om hur en kille kör in i deras hus. Men boken handlar också om fördomar, att inte döma en människa förrän man vet vad som döljer sig bakom motiven, bakom foget. En väldigt egen, poetisk och fänslande bok. Jag föll mest för namnet och för beskrivningen & för innehållet, när jag kom dit. Ett vackert skildrat öde, jag måste bara älska miljöerna och personerna & det är med stor inlevelse och känsla som författaren har skrivit.

begraver mig i andras ord & meningar, läser en midsommarnattsdröm verklig bakom bambudraperiet i sovrummet, där det alltid doftar sommar av röda ljus. sommarregn & allting svalnar av, allt blir lugnare. roare. jag hatar att inte ha en altan med tak, hatar att behöva flytta in när det verkar regn (tro mig, hade gärna suttit & läsa i regn om böckerna tålde det..), minns Nyhem, Allarängen, att kunna sitta under taket i den fd. carporten & bara mysa när regnet frenetiskt smattrade mot taket - hur många dikter såg inte ljuset sådana dagar? jag behöver bort från asfalten, bort från skrik & panik & gör nu detta. Bort från det mesta, faktiskt.

                    

      

Jag & ponnyn hoppar 80 cm på sommarcupen omg II. Bilderna är tagna av Matilda.
Saknar honom, min hjärtans fröjd <3

Min dator är ovanligt snäll idag... Kanske för att jag snackat så mycket skit om den idag :) Dagen började med fukost på McDonalds med finaste Thulie som hade sommarleende & solblick trots den blåsiga dagen & vi pratade liv & drömmar & framtid. Minnen. Saknad. Har även cyklat till Tiarp, tagit hand om två pållar & kollat till två andra, sedan avslutades dagen med bad & glass på östra stranden. Mys! Kom nyss hem och ska läsa eller kolla på tv, har bara ett fåtal kapitel kvar i Bläckmagi och det börjar verka spänning. Bara Bläckdöd kvar sedan :)

Äppeljuice & kan inte låta bli att pilla på sårskorporna, kan inte låta bli ens efter 20 års misstag. Vaknar ett par minuter innan soluppgång varje morgon & iakttar den explosiva skyn, färgerna, som ett brinnande hav. Drömmer inte längre, inte ens i drömmarna kan jag se hans ansikte längre. kanske kommer allt att sluta i en enda stor dustland fairytale eller kanske kommer någonting någongång att tas upp, dras upp. jag hör tingelings plingande hela tiden, som den klaraste av alla klockor. hon lyser upp mitt rum om natten, dansar med skuggorna & drar gryningen över himlen likt en rullgardin, likt en röd matta.

Till de flestas lycka, hoppas jag, är Nick Hornby tillbaka. Alltså den personen som gav oss en av de bästa relations- & musikskildringarna någonsin i High Fidelity. Efter en del tveksamma böcker så har han hittat tillbaka till musiken & ger oss det i den "nya" boken Juliet, Naked.

Samma titel som boken har skivan som får det långa förhållandet mellan Annie & Duncan att ta slut. Duncan har nämligen en näst intill sjuklig besatthet av singer/songwritern, Tucker Crowe, som gav ut en av de bästa göra slut-skivan under 80-talet & som sedan försvann under en turné. Under 20 år har ingen hört ett enda livstecken från honom - men så en dag släpps Juliet, Naked, en akustisk version av hans bästa skiva. Annie som har följt Duncan över halva England för att han ska 'gå i Crowes fotspår' - hon har till och med tagit ett foto på honom när han står på toaletten på rockklubben där Crowe sågs senast. Varenda semester är lagt för att försöka förstå vad som hände & varför Crowe drog sig undan. När albumet anländer till deras hus & Annie råkar lyssna på det först blir det ett ramaskri & de slutar i stort sett att prata med varandra & senare flyttar de isär. Duncan hyllar albumet medan Annie inte alls gillar det - och skriver varsin recension av det. Recensionerna läggs ut på en av Crowes fansites & ganska snart mailar någon tillbaka till Annie och håller helt med hennes sågning. Det är bara ett frågetecken - är det Crowe själv som mailar till henne?

Detta är Nick när han är som bäst - personerna är perfekta och relationen till musiken är nära. Han skriver så förbaskat bra om musik - lagom relaterat och lägger vikten vid det som spelar roll. Det är intressant & bra - relationen är bra fångad och intresset av Crowe och hans frånvaro gör att man gärna fortsätter att läsa. En varm, relationsskildrande & bra bok som rekommenderas :)

Hunter S. Thompsons "Fear & Loathing in Las Vegas" är en ganska självklar kulturklassiker. Thompson var en av männen som skapade & framförallt använde sig av gonzojournalistik, det vill säga att skriva under påverkan av droger/alkohol (oftast hallucinogena). Boken är en hisnande färd genom Amerika på jakt efter the american dream. Tillsammans med hans advokat, som inte är särskilt mentalt stabil, så åker Thompson för att bevaka ett motorcykeltävling. Men det dröjer inte länge förrän de har siktet inställt på något helt annat & med en bil fullastad med diverse droger åker de för att utforska den amerikanska drömmen.

Fear & Loathing in Las Vegas filmatiserades även 1998.

En smått avskräckande bok, galen i alla dess former, men även vacker. En historia om ett mål, en längtan starkare än orkaner & försöken att hitta the american dream. En psykadelisk & tidvis skrämmande bok om drogers verkningar & biverkningar - all galenskap som de kan forma en människa till. Det sägs att detta är boken där Thompson gör upp med hippierörelsen & försöker finna lyckan i ett USA som är svårt skakat efter Vietnamkriget. Det är en bra, nästintill genialiskt förvirrande historia som jag inte gärna la ifrån mig - även om jag ibland önskade att jag skulle ha slutat läsa. Rek. till unga vuxna - en bit kulturhistoria som man inte bör missa!

Fem år har gått. Passerat. Sprungit förbi. Jag tänker fortfarande på henne när jag ser en nattfjäril. Drömmer om silverstoft & sammetsvingar; det är förunderligt hur vissa ord sätter sig medan andra bara försvinner. Löses upp. & hon sa att han var ren jävla attraktion & kyla - hur många gånger har inte jag tänkt det på väg hem från för sena kvällar på för ostadiga ben. Önskat att det var mina ord, önskat att jag kunnat äga ord som de gör. Önskar mig tillbaka poesieliten. Höghattarna. Tillbaka till hennes skratt & värme. Sätter mig med minnen & dikter fem år senare och undrar vad fan som hände? Hur tappade vi bort varandra?

Dricker coca cola vanilla & försöker hitta mitt Narnia, eller åtminstone ett svärd i en sten. Något som kan tala om i vilken historia jag hör hemma i.

Hey! Mr. Tambourine Man, play a song for me
I’m not sleepy and there is no place I’m going to
Hey! Mr. Tambourine Man, play a song for me
In the jingle jangle morning I’ll come followin’ you

Livet ligger glittrandes, gnistrandes - som klara glasskivor i solen, som stjärnskiror om natten, som kristaller i skymning, lockandes med löften & vackra ord. Ta mig med. John Blund strör drömstoft i varje barns kammare, fyller små hjärtan med stora drömmar, fyller små tankar med stort hopp. Älvdrömmar lägger sig likt daggdimma över fälten - deras dans dröjer sig kvar i minnet hos den gamle, deras trumslag blir minuter, deras hjärtslag sekunder. De slutar aldrig virvla. Jag tumlar runt med maskroser, blir aldrig något annat än en viskning över en killes läppar, ett minne i hans ocean, ett fingeravtryck på hans hud. Hudnära.