"Pappa säger att vi räddar liv.
Han säger att om vi inte bodde här, skulle en massa människor redan ha kört upp på bron. Jag fattar vad han menar. Nu rammar de först vårt hus och blir bara skadade, de dör inte."

Hon är femton år och bor i ett skraltigt hus vid en kurva så snäv, att det ibland händer att bilar kraschar rakt in i deras fasad. Men det är bättre än om de fortsätter på vägen, för den tar nämligen slut abrupt med en halvbyggd bro - inga skyltar, inga varningar, utan bara ett fritt fall rakt ner i vattnet. Under åren har det kraschat in en del bilar i huset, ofta stannar förarna på familjens soffa i ett par dagar innan de kan köra vidare igen. Familjen är van, de har låtit upprätta en riskzon, det vill säga den del av huset där bilarna oftast kraschar är omöblerad och där får man inte vistas. På kvällarna brukar hon gå till den halva bron - iaktta andra sidan & floden & ljusen. Fantisera om framtiden. En natt när hon smyger hem från den halva bron ser hon att någon har kraschat in i huset. En ung kille.

-
Pappa säger att vi räddar liv är en kort, men fin berättelse om en tjej som försöker växa upp. Om insikten kring vad som händer runt omkring - och med en dröm som blir lite verklighet, för hon har ju faktiskt fantiserat om hur en kille kör in i deras hus. Men boken handlar också om fördomar, att inte döma en människa förrän man vet vad som döljer sig bakom motiven, bakom foget. En väldigt egen, poetisk och fänslande bok. Jag föll mest för namnet och för beskrivningen & för innehållet, när jag kom dit. Ett vackert skildrat öde, jag måste bara älska miljöerna och personerna & det är med stor inlevelse och känsla som författaren har skrivit.