Ångesten är ingen vacker, skräckinjaganade berg- & dalbana längre. Bara ett malande parisehjul. Vaknar halv fem varje morgon, ser den vackra explosionen på himlen, känner implosionen i bröstet. Värkande hjärta. En rastlöshet som vinner över tröttheten - vankandes över parkett halv sex varje morgon. Vill sträcka ut mig på den klarröda mattan och drömma mig bort, men inte ens mina egna andetag får mig lugn. Åker inline mitt om nätterna när det blir som outhärdigast; tystnaden och kylan blir en sorts vän. Ta mig bort. bort. bort. Vill inte till den nybäddade sängen som skriker falsk trygghet, vill inte till skapandet, skrivandet för det ljuger mig verklig. Likt en fånge blir jag paralyserad varje gång friheten har friheten att förpassa sig till mig. Jag har så många smeknamn, hur vet jag vem jag är?

"You and me we were the pretenders
we let it all slip away"