-varning för spoiler- - bara en "kort" sammanfattning, hade blivit alldeles för långt & ni hade dött innan ni läst klart allt om jag hade skrivit allt jag ville, tyvärr hamnar lite utanför-

Att kalla bläck-triologin för barnböcker är att underskatta Cornelia kan jag tycka, redan i den första boken, Bläckhjärta, löper historien vidare och vidgar sig över nästan sexhundra sidor. Hon referrerar till fyrtio andra böcker, mycket barn- & ungdom men även vuxenböcker. Även handligen kan jag tycka är för tjock och tung för att befinna sig bland barnböckerna; boken Bläckhjärta tar sin början med Mo och Meggie. Mo är bokbindare, han jobbar med att ge böckerna nya kläder, räddar dem från sjukdom och ålderdom. Meggie är hans dotter, en boktokig tolvåring som älskar böcker lika mycket som sin far. En natt när Meggie vaknar till och kollar ut genom fönstret ser hon en skum figur stå ute på gårdsplanen, rädd går hon in till Mo som genast känner igen figuren - eller Sotfinger som han heter. Men vem är den mystiska figuren? Meggie kan inte förstå att det är början till ett massivt äventyr som väntar på henne när hon tjuvlyssnar på sin far när han pratar med Sotfinger, en mäktig bok nämns, likaså en man vid namn Capricorn. Men det Meggie reagerar på mest är det namn som Sotfinger kallas hennes far för; Trolltunga. Och hon blir även mer och mer nyfiken på hur hennes far känner denna mystiska figuren. Det blir ett äventyr som för Meggie till hennes moster Elinor, en bokälskare med ett imponerande bibliotek, men äventyret för henne till otäcka & mörka fängelsehålor i en helt annan värld... Hennes pappa kan nämligen läsa böckernas karaktärer verkliga... & Meggie får äntligen reda på vad som egentligen hände när hennes mamma försvann när Meggie endast var tre år gammal. Tillsammans söker de upp bokens författare, Fenoglio för att hoppas på att han har ett exemplar av boken i sin ägo...

I Bläckmagi möter vi återigen Meggie, Mo, Resa, Svarte Prinsen och Sotfinger, men även Farid, en pojke som Mo "Trolltunga"  råkade läsa fram ur Tusen och en natt. Farid, en ökenpojke, söker sig snabbt till Sotfinger som i sin berättelse är den bästa elddansaren i Bläckvärlden, för att lära sig eldens konst. Sotfinger är inte alls nöjd med att vara i Mos värld utan vill tillbaka till sin berättelse igen och lyckas komma över boken som han kommer ifrån - det enda exemplaret som fortfarande finns. Han lyckas hitta Orfeus som sägs kunna läsa tillbaka karaktärer till sina berättelser och Läsaren går med på att läsa tillbaka Sotfinger och Farid. Orfeus läser dock bara tillbaka Sotfinger och lämnar avsiktligt Farid ensam kvar i fel värld. Arg och besviken söker Farid upp Meggie, som ärvt sin pappas gåva, för att be henne om hjälp - men hennes ultimatum är båda eller ingen alls. De hamnar i bläckvärlden bägge två och börjar med att försöka leta reda på Sotfinger. I denna världen lyssnar elden, den dansar och lyder både Sotfinger och Farid bättre än i den andra världen, vilket visar sig bli räddningen för alla många gånger. Fenoglio har också blivit inläst i sin berättelse och jobbar för fullt med att skriva låtar och gycklartexter till folket - en av dem är mycket populära, nämligen de om Nötskrikan, en rövare som vågar sätta sig emot och döda de pansarklädda. Ganska snart utfärdas en stor belöning för denna mannen, som knappt någon anar vem det är... Lika snart dyker Mo och Resa också upp i Bläckvärlden, lästa dit av samme man som läste dit Sotfinger. Men vilka roller ska de spela i den "nya" världen?

Bläckdöd är den sista boken i triologin och den tjockaste. Nötskrikan härjar i skogarna och belöningen för honom stiger och stiger, samtidigt som Meggie, Mo och Resa har gömt undan sig i en liten gård, bortglömd för längesedan av de flesta. Men Bläckvärlden måste en gång för alla befrias från odödliga, tyranniska ledare och de måste slåss för rättvisa. Frågan är: klarar Nötskrikan detta? Sotfinger står vid hans sida, kysst av döden, kysst av de vita fruarna har han återvänt för att hjälpa den som hämtade tillbaka honom - Nötskrikan. Farid följer Sotfinger fortfarande som en skugga och är vid detta laget nästan lika skicklig på att hantera eldens flammor som Sotfinger själv. En slutlig strid måste ske - men vem skriver en berättelse som valt att fortsätta berätta av sig själv? Vem håller i trådarna?