Om det är riktigt tyst kan man nästan höra självatystnaden, den som i ensamhetens nätter blir nästintill olidlig. När bilarna kört förbi och försvunnit ut i natten och mörkret åter lagt sig där framlyktorna lyste upp hörs bara hans andetag och hjärtslag. Sorgfria, rytmiska slag och mjuka, jämna andetag. I månens ljus är han vacker, en sovande snöprins och en vaken isprinsessa, båda med ödet åt samma steg. Ibland vaknar han halvt till, drar mig närmare sig och borrar ner näsan i mitt hår, som om jag vore hans syre. När vi vaknar är det glittrande decembermorgon och medan han tar en morgoncigarett gör jag snöänglar, han skrattar åt min barnsliga lycka och jag kastar en diamantgnistrande snöboll på honom. Han brottar ner mig i snön och hans hand smeker gång på gång bort mitt hår som faller nerför mina ögon, tumvantesmekningar. Vinterfrusna går vi in till mitt kök och dricker varm choklad, ser på TV och jag kryper upp i hans knä, viskar i hans öra att han aldrig får lämna mig och han svarar: ”har månen någonsin lämnat stjärnorna?” Det är bara det att i min värld störtade månen och stjärnorna förlängesedan. Men jag smälter likt nysnö en varm februaridag i vårens tecken när han ler sitt poppojkeleende och jag tänker att han är min snöprins och jag är hans isprinsessa och att vi ska uthärda vintern ihop.

Vi mötes på ett hotellrum i ett främmande land, peruansk snö på en spegel och vågor mot den kalkvita sandstranden utanförfönstret. Det var sommaren då allt var möjligt. Han tog min hand och såg på mig, hans ögon dimmiga men ändå lika förbaskat blå. Utan ett ord började han gå mot stranden med min hand i sin, jag såg på snön och sedan på honom. "Ive got some snow for you, beautiful iceprincess" sa han och Indiens stränder har aldrig tett sig vackrare än meden snöprins vid sin sida och med peruansk snö i blodet. Han rökte handrullade John Silvers och hade rockstjärneambitioner i ögonen, vi låg på den svala stranden hand i hand och såg på stjärnfall och han föll för mig och jag för honom. Vi målade hjärtan i sanden som vågorna sedan tog med sig ut till havets sovande botten. Tragglade oss fram på så bra engelska som man har efter några glas vin och lite snö. "Where are you from?" frågade han efter en stund. "Why is that something you should know?" fick han som svar. "Im from Sweden" sa han med sin raspiga rockstjärneröst. "Varför prata engelska då?" svarade jag och han brottade ner mig i sanden och kysste mig tvekande, rädd för stjärnfall. Jag skrattade och han bara såg på mig med sina djupblå ögon och kysste mig igen. Bakom horisonten hördes trumslag, vågorna viskade hemligheter och solen verkade aldrig vilja gå upp.

Snubblande fötter. Ostadiga ben. Halvsju morgonen efter bröt han av låskortet när han försökte ta sig in på sitt rum, han bara skrattade och jagdrog med honom in på mitt rum. Vi smög in där jag trodde minkompis låg och sov, fnittrande och inte ett dugg diskreta tog vi oss in för attmötas av två tomma sängar. Vi somnade hand i hand med kläderna på och när vivaknade stod solen och gassade in genom fönstret, han log mot mig medmorgontrötta ögon och sömnrufsigt hår. Min snöprins, med sin solkyssta hud ochsensuellt blodröda silkesläppar. Jag gickin i badrummet och när jag kom tillbaka satt han i fönstret och rökte, jagsatte mig mitt emot honom och snodde några bloss. "Frukost?" frågade han och såg på mig. "Visst" svarade jag. "Kom, jag vet ett ställe" sa han ochfimpade ciggen, tog mig i handen och började gå. Vi sprang ner för trapporna påhotellet och kom ut på de heta gatorna. Han var van vid staden, hans föttervisste vart de skulle och min kjol dansade kring mina knän, små små, nästintillokännbara vindilar kysste min hud.

"Vakna, min sköna" snöprinsen böjer sigöver mig och kysser mina läppar lätt, "din choklad kallnar" säger han med mjuk, nästintill sjungande röst.  Jag känner fortfarande lukten av Indiens sandstränder och sommarvarm, soldoftande hud. En dag vänder vi åter; en snöprins och en isprinsessahand i hand, till de ändlösa sandstränderna och de mäktiga turkosblå havet.

(Novell skriven till projektarbetet)

För att jag gillar bokenkäter :) (www.bokhora.se)

Senaste bokköp: Engelska chick-lit! Två stycken Janet Evanovich "Visions of Sugar Plums" samt "Plum Loving", plus Sophie Kinsella "Remember me?" och "Can you keep a secret?".

Senaste bibblolånen: James Frey "Tusen små bitar" och Miranda July "No one belongs here more than you"

Senaste utlästa boken: Selma Lagerlöfs "Herr Arnes penningar" (Sv B)

Favorittidning: Diverse korsordstidningar / Vi läser / 

Plats där jag helst läser: Min grå mysfåtölj! 

Så sorterar jag min bokhylla: Böcker av samma författare står tillsammans, pockets står tillsammans, resten är ganska kaos. Milt sagt. Det är nästan bara jag som hittar i mina hyllor.

Böcker som jag minns att jag läste när jag var liten: När jag var liten läste jag alla Wahlströms hästböcker, senare blev det böcker om krångliga och upproriska tonåringar för att sedan bli klassiker. Och nu läser jag i stort sett allt jag kommer över. Utveckling!

Vilken bok i min bokhylla har jag ägt längst: Bröderna Lejonhjärta! Är mammas från början, men har bott i min bokhylla ett tag nu.

Vad ser jag mest fram emot att läsa i vår: "Revolutionary Road" av Richard Yates (kö nr 7 på bibblan...), "Janis den magnifika" av Johanna Nilsson, 

Emma Corrigan är tjejen som inte riktigt lyckas med sin(a) karriär(er), hon jobbar på Panter Cola, ett företag som tillverkar cola och hon har övertygat sin chef om att han ska låta henne flyga till Skottland på ett möte med ett företag som de sammarbetar med. Med tanke på att dealen redan är nästintill klar så tycker chefen att det inte borde vara några problem. Mötet går inte brilljant och Emma går till en bar i väntan på flyget hem igen och tar några glas och beklagar sig för bartendern. Väl på flygplanet hamnar hon i buisness class och dricker ännu lite mer (en av Emmas hemligheter är att hon är lite rädd för att flyga). Hon har hamnat bredvid en ganska snygg, mörkhårig kille som sitter och stirrar på sin dator. När planet börjar skaka och hamnar i turbulens får Emma panik och i tron på att hon ska dö babblar hon på om allt möjligt till den mörkhåriga killen bredvid sig. När planet landat tryggt inser hon att hon har berättat i stort sett alla sina hemligheter, pinsamma personliga hemligheter, för mannen, det som får det att kännas lite bättre är att det var en främling, någon som hon aldrig kommer att träffa igen...

På måndagen går Emma till jobbet som vanligt och finner hela företaget i en nervös stämning; Jack --- kommer för att hälsa på, mannen som ligger bakom hela företaget. Och Emma får en chock när mannen från planet plötsligt står bredvid henne... Nu kan saker inte gå mer åt skogen, eller kan de?

Can you keep a secret? är en rolig, mysig och varm roman som fick mig att fnittra högt vid flera tillfällen. Det var en snabbläst bok, sträckläsning, som jag inte kunde lägga ifrån mig när jag väl kommit in i den. Emma är "nothing special-girl", det vill säga ungefär som de flesta. Hon gör upp träningsscheman som hon inte följer, lånar kläder av rumskompisen, köper begangnat och låtsas att det är nya plagg.. Läste på engelska, men hade inga problem med att förstå; engelskan var ganska basic och inget speciellt krångligt. En underhållande och väldigt flytande bok som gick snabbt att läsa för mig ialla fall.

Det är väldigt underhållande när Jack hela tiden lägger in pikar om Emmas hemligheter som gör att hon känner för att strypa honom. Emma lyckades även döda sina föräldrars fisk, Sammy the goldfish, när de var på semester, så hon köpte en ny och låtsades som om ingenting. Men när hon hälsar på sin mamma säger hon att Sammy inte har varit sig själv, var på Emma får lite panik då hon verkligen försökte hitta en likadan, är hennes tanke;
"He is orange, he got two fins, he swims around.. What's the difference?"

Lade igår in en beställning på denna boken + "Remember Me?", som också en roman av Sophie (+ tre Janet Evanovich böcker om Plum.. Blev totalt fem stycken engelska pockets, chicklit ;p) Plus att jag var inom bibblan och lånade "No one belongs here more then you", stories by Miranda July, "Dubliners" av James Joyce, samt "När jag var 5 dödade jag mej" av Howard Buten. Blev tipsad av Julie om den sistnämnda när vi åkte buss på morgonen och så stötte jag bara på den på bibblan och tänkte "varför inte?". Läsåret 2009 börjar bra, skrivaråret 2009 går ganska mycket åt helvete..

I "Öken" får vi möta den unga nomadpojken Nour, som är på vandring med en massa andra nomader till lovade marker där det finns mark, mat och vatten till alla. Genom ökens alla dagar vandrar de och möter städer såväl som krigare, människor dör och begravs i sanden, fötter och ben är trötta och fulla av levrat blod.

I samma väv möter vi också Lalla, en ung flicka som bor i Staden av tjärpapp och plåt. Hon kom till staden när hennes mamma dog och lever nu där med sin moster. Lalla älskar havet, öknen och tystnaden. Hon kan lyssna till naturen som en ung herde har lärt henne. När en man börjar komma till huset blir Lalla osäker, när hon sedan får veta att hennes moster tänker gifta bort henne flyr hon. Bort från Staden, ut i öknen med den unga herdern vid sin sida. Hennes flykt driver henne till Merseille, men längtan efter öknen och tystnaden tar över steg för steg.

Öken är en långsam, väldigt poetisk och mycket beskrivande skildring av två unga karaktärers vandring i livet. Nours berättelse utspelar sig ett bra tag innan Lallas, och dess enda likhet är i stort sett öknen. Det är mycket miljö, mycket beskrivningar och handlingen är långsam.

"Hit kommer inte vinden. Den viner rakt över dalen på sin väg inåt landet, mot de blå bergen där dimman dröjer sig kvar. Vinden väntar inte. Den gör vad den vill och Lalla är lycklig när den är där, även om den bränner hennes ögon och öron, även om den kastar nävar med sand i ansiktet på henne."

"När hon ser in i hand ögon är det som om hon såg havets färg, som om hon seglade över ett världshav och stod på andra sidan i de stora städerna med vita hus, trädgårdar och springbrunnar."

Boken kändes längre än vad den var och jag saknade dynamik, att det händer något, en dramaturgi. Mest för att jag är van vid att det händer något stort, för att sedan trappa av osv, inte för att handlingen direkt behövde det. Det var en vacker berättelse, jag gillar författarens poetiska språk och som jag har sagt tidigare önskar jag att jag kunde läsa på orginalspråket för att se vad jag missar. Detta är det enda jag läst av Le Clézio, och tillsvidare får det bli det enda. Kanske jag tar mig igenom någon annan bok under 2009, men just nu behöver jag bara en himla massa lätta, chicklit-böcker som kan få mig att tycka om orden igen, som får läsningen att verka enkel. Öken var en bra, läsvärd bok, men ingen jag tror jag kommer läsa igen och ingen ny favorit. Läs om du gillar långsamma, poetiska berättelser med vackra beskrivningar.

Böcker lästa: ~ 120 st

(alla listor är utan inbördes ordning)

Fem bra böcker:

• Neon - Jay McInerney
• Drömfakulteten - Sara Stridsberg
• SOS från mänskligheten - Johanna Nilsson
• Twlilight (serien) - Stephenie Meyer
• Guldkompassen - Philip Pullman

De fem som man skulle kunna ha skippat:

• Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans - Anna Gavalda
• Ljuset faller - Jay McInerney
• Tärningsspelaren - Luke Rhinehart
• Therese Raquin - Émile Zola
• Gullivers resor - Jonathan Swift

Tre författare som förvånade:

• Stephenie Meyer
• Sara Stridsberg
• Philip Pullman

Tre författare som förfärade:

• Jay McInerney
• Camilla Läckberg
• Paulo Coelho

Sötaste boken:

• Guldkompassen

Bästa boken:

• Drömfakulteten

Bästa författaren:

• Sara Stridsberg

Jag orkar inte vara så ambitiös och lägga upp statistik på var författarna är ifrån, villket språk och sånt.. Detta är vad ni får och nu ska jag börja leva i 2009. :) 

Läser fortfarande Le Clézio "Öken", en långsam, poetisk berättelse som faktiskt är ganska bra. Mycket saker kommer mellan mig och läsningen, jobb och i morgon börjar skolan igen. Suck. Önskar att dygnet hade fler timmar ibland. Ska inom biblioteket i morgon, och köpa busskort. Måste komma ihåg det. Och självklart är alla böcker jag vill låna utlånade med en kö på sisådär 10 personer. Suck. Mer vettigt än såhär blir det inte idag.

JJ: "Det är obegripligt att det inte finns mer pizzarelaterat våld i vårt samhälle. Tänk dig själv: du är högsta hönset i Zimbabwe, hjärnkirurg eller något liknande, och sedan måste du ta dig till England för att den fascistiska regimen vill spika upp dig i ett träd, och sedan blir du åthutad klockan tre på natten av någon vrålhungrig tonårspundare... Då måste man väl ändå ha laglig rätt att krossa käken på honom?" (JJ om att han var den enda utan universitetsexamen på sitt jobb..)

JJ: "Hur gör folk för att låta bli att svära? Är det alls möjligt? Det finns ju en massa luckor som måste fyllas ut med ett jävla. Det mest beundransvärda människorna i världen måste ju vara nyhetsuppläsarna. Om jag var i deras ställe skulle jag säga: "Och så styrde de jävlarna hela jävla planet in i Twin Towers."

Nick Hornby har skrivit en rak, underhållande roman med allvarlig underton. Det är en härlig bok med bra personskildringar. Han hoppar mellan personerna utan att det blir rörigt och även om det kunde vara lite tydligare med bättre "personligt språk" för varje person så kan man efter ett tag veta vem man läser om utan att se namnet. Den är, trots temat, ganska hoppfull och man sympatiserar med människorna. Jag tyckte den var lite småmysig, att få se in i deras liv och sätta sig in  i deras sätt att tänka och se på saker, för även om alla hade kommit till taket med samma syfte, så hade de knappt någonting alls gemensamt. Det är en bra bok om att se ljuset i tunneln och att man inte är ensam. För det är inte så jävla lätt att ta livet av sig när man blir störd gång på gång.
 
Läs!
Och nu ska jag börja på J.M.G. Le Clézio "Öken"

Mellandagsläsningen går sådär lagom bra.. Just detta året blev det mer nyårsläsning än mellandagsläsning. Avslutade på nyårsafton "Brida" av Paulo Coelho och började på "Fallhöjd" av Nick Hornby. Hittills gillar jag JJ mest, den coola amerikanen som citerar Oscar Wilde och Bob Dylan (självklart). Började även läsa "Jane Austen bookclub" för ett tag sedan men funderar på att se filmen istället, boken verkar ganska intetsägande och språket är inte ordinärt och jag vet inte om den kan ge mig något annat än en snabbkurs i Jane Austen litteratur..

Brida, en ung och vacker irländsk kvinna, uppsöker en mästare för att lära sig magi. Mästaren tvekar, trots att han ser att hon har en gåva, men beslutar sig sedan för att ställa henne inför en rad hinder som ska hjälpa henne att övervinna sin rädsla. Sökandet efter magin leder henne också till häxan Wicca, som börjar undervisa henne i häxornas grundläggande mysterier. Med Wiccas hjälp ger sig Brida ut på en inre resa för att finna sin gåva; hon upptäcker andra liv och reinkarnationer och måste konfronteras med sin längtan, sina farhågor, sin oro.

"-Det är soldaterna, sa Talbo. De vet att de kan dö när som helst, och därför är deras liv alltid en fest."

"Till och med en klocka som står still lyckas visa rätt tid två gånger om dygnet."

"Detta har skogen lärt mig. Att du aldrig kommer vara min, och därför ska jag ha dig för evigt."

Liksom Paulo Coelhos andra böcker innehåller denna massor med visa ord och citat. Språket är inte speciellt, önskade dock att jag kunde läsa på "hans" språk för att se vad jag missar i översättningarna. Tycker dock att han börjar bli lite tjatig med konstant återkommande handling i sina böcker. Lite variation vore på sin plats, även för den bäst säljamde portugisiskspråkiga författaren någonsin... Brida är bra, en sträckläsningsbok, som jag, i alla fall, fick nya synsätt av att läsa. En mysig bok om att gå sin egen väg och lita på sina egna instinkter. Rekommenderas.