Nyårsafton. Fyra individer möts på taket till Hopparnas Hus, ett femton våningar högt hus i norra London. De har alla kommit dit med avsikten att ta livet av sig. Det är TV-profilen Martin som sumpade allt när han låg med en för ung tjej och åkte dit. Han fru lämnade honom och han får inte träffa barnen längre, morgonprogrammet sa upp honom och hans liv är en "jävla soppa" enligt han själv. Det är Maureen, en kvinna med en handikappad son som aldrig kommer lära sig att prata eller gå, och som kanske inte ens hör vad hon säger. Maureen har inga vänner, inget jobb och i stort sett inget liv utan att ta hand om sonen Matty. Det är även den arga tonårstjejen och ministerdottern Jess som har problem med sin kille Chas, som är skyldig henne en förklaring och som bara stack. Dessutom försvann hennes storasyster Jen ett par år tidigare och ingen har hört eller sett henne sedan dess, vilket satte en del spår hos Jess som hon aldrig pratar om. Till sist är det den långa, coola amerikanen JJ som kom till England för att hans flickvän Lizzie bodde här och för att bli rockstjärna, men bandet splittrades och Lizzie och han gjorde slut. Ena dagen satt REM:s manager och ville satsa på bandet och andra dagen satt de backstage och sa att "det var det", även om det var något de flesta i bandet känt på sig ett tag. Det som skulle bli rockstjärnekarriär slutade med att köra ut pizzor. De träffas och får insikten att om de är här för samma skäl, borde de väl ha något gemensamt?

JJ: "Det är obegripligt att det inte finns mer pizzarelaterat våld i vårt samhälle. Tänk dig själv: du är högsta hönset i Zimbabwe, hjärnkirurg eller något liknande, och sedan måste du ta dig till England för att den fascistiska regimen vill spika upp dig i ett träd, och sedan blir du åthutad klockan tre på natten av någon vrålhungrig tonårspundare... Då måste man väl ändå ha laglig rätt att krossa käken på honom?" (JJ om att han var den enda utan universitetsexamen på sitt jobb..)

JJ: "Hur gör folk för att låta bli att svära? Är det alls möjligt? Det finns ju en massa luckor som måste fyllas ut med ett jävla. Det mest beundransvärda människorna i världen måste ju vara nyhetsuppläsarna. Om jag var i deras ställe skulle jag säga: "Och så styrde de jävlarna hela jävla planet in i Twin Towers."

Nick Hornby har skrivit en rak, underhållande roman med allvarlig underton. Det är en härlig bok med bra personskildringar. Han hoppar mellan personerna utan att det blir rörigt och även om det kunde vara lite tydligare med bättre "personligt språk" för varje person så kan man efter ett tag veta vem man läser om utan att se namnet. Den är, trots temat, ganska hoppfull och man sympatiserar med människorna. Jag tyckte den var lite småmysig, att få se in i deras liv och sätta sig in  i deras sätt att tänka och se på saker, för även om alla hade kommit till taket med samma syfte, så hade de knappt någonting alls gemensamt. Det är en bra bok om att se ljuset i tunneln och att man inte är ensam. För det är inte så jävla lätt att ta livet av sig när man blir störd gång på gång.
 
Läs!
Och nu ska jag börja på J.M.G. Le Clézio "Öken"