Det är gamarnas natt. Ljusloppornas och neonljusens mörker. Allt spinner. Runt runt runt. Jag snurrar på kullerstensgator med armarna rakt ut, blundar och snurrar, virvlar. Aldrig rädd för att falla, aldrig rädd att hamna fel. Bara blunda. Bara snurra. Ljusen far förbi mig. Jag lägger inte märke till något längre. Likgiltighet tror jag det kallas. Omgiven av människor utan ansikten, utan händer. Bara kroppar i för små kläder och för stora skor. Det finns vägar, vägar jag ignorerar och väger jag väljer att gå. Inget är klart, inget är nykter. Allt är mittemellan. Vaka, sömn. Som en komakärlek. Abstrakt men ändå konkret. Ett evigt agustibarn, en evig månskärva. Jag brinner som starkast i kylan. Jag har varenda förutsättning för att vara lycklig - jag är omgiven av människor, som jag ibland tror gillar mig, det finns TV-spel, fjärilar, bomullshänder som griper tag i mig, håller mig kvar i deras värld, det finns böcker, ord, meningar som jag begraver mig i, letar efter identifikation, allegorier, en mening, förklaringar och vägar. Det fanns en talang. Kanske finns den kvar, kanske finns den i mitt DNA, kanske är den bara en tillfällighet, en räddning. Det finns människor som beundrar mig, som vill kunna hantera orden som jag gör, som läser mina texter och tappar bort sig i mina ord. Det finns toner, noter, även om det inte är mina fingrar, mina tankar som manar fram dem. Det har funnits vägar som jag gått förbi, som kanske var menade för mig men som nu är igenväxta, och ibland undrar jag om jag gjorde rätt, om jag valde rätt. Det finns väggar som jag törnar emot, som tar emot mig när jag går för långt. Alla människor, alla olika öden, vävda tillsammans till en verklighet.