Om det är riktigt tyst kan man nästan höra självatystnaden, den som i ensamhetens nätter blir nästintill olidlig. När bilarna kört förbi och försvunnit ut i natten och mörkret åter lagt sig där framlyktorna lyste upp hörs bara hans andetag och hjärtslag. Sorgfria, rytmiska slag och mjuka, jämna andetag. I månens ljus är han vacker, en sovande snöprins och en vaken isprinsessa, båda med ödet åt samma steg. Ibland vaknar han halvt till, drar mig närmare sig och borrar ner näsan i mitt hår, som om jag vore hans syre. När vi vaknar är det glittrande decembermorgon och medan han tar en morgoncigarett gör jag snöänglar, han skrattar åt min barnsliga lycka och jag kastar en diamantgnistrande snöboll på honom. Han brottar ner mig i snön och hans hand smeker gång på gång bort mitt hår som faller nerför mina ögon, tumvantesmekningar. Vinterfrusna går vi in till mitt kök och dricker varm choklad, ser på TV och jag kryper upp i hans knä, viskar i hans öra att han aldrig får lämna mig och han svarar: ”har månen någonsin lämnat stjärnorna?” Det är bara det att i min värld störtade månen och stjärnorna förlängesedan. Men jag smälter likt nysnö en varm februaridag i vårens tecken när han ler sitt poppojkeleende och jag tänker att han är min snöprins och jag är hans isprinsessa och att vi ska uthärda vintern ihop.

Vi mötes på ett hotellrum i ett främmande land, peruansk snö på en spegel och vågor mot den kalkvita sandstranden utanförfönstret. Det var sommaren då allt var möjligt. Han tog min hand och såg på mig, hans ögon dimmiga men ändå lika förbaskat blå. Utan ett ord började han gå mot stranden med min hand i sin, jag såg på snön och sedan på honom. "Ive got some snow for you, beautiful iceprincess" sa han och Indiens stränder har aldrig tett sig vackrare än meden snöprins vid sin sida och med peruansk snö i blodet. Han rökte handrullade John Silvers och hade rockstjärneambitioner i ögonen, vi låg på den svala stranden hand i hand och såg på stjärnfall och han föll för mig och jag för honom. Vi målade hjärtan i sanden som vågorna sedan tog med sig ut till havets sovande botten. Tragglade oss fram på så bra engelska som man har efter några glas vin och lite snö. "Where are you from?" frågade han efter en stund. "Why is that something you should know?" fick han som svar. "Im from Sweden" sa han med sin raspiga rockstjärneröst. "Varför prata engelska då?" svarade jag och han brottade ner mig i sanden och kysste mig tvekande, rädd för stjärnfall. Jag skrattade och han bara såg på mig med sina djupblå ögon och kysste mig igen. Bakom horisonten hördes trumslag, vågorna viskade hemligheter och solen verkade aldrig vilja gå upp.

Snubblande fötter. Ostadiga ben. Halvsju morgonen efter bröt han av låskortet när han försökte ta sig in på sitt rum, han bara skrattade och jagdrog med honom in på mitt rum. Vi smög in där jag trodde minkompis låg och sov, fnittrande och inte ett dugg diskreta tog vi oss in för attmötas av två tomma sängar. Vi somnade hand i hand med kläderna på och när vivaknade stod solen och gassade in genom fönstret, han log mot mig medmorgontrötta ögon och sömnrufsigt hår. Min snöprins, med sin solkyssta hud ochsensuellt blodröda silkesläppar. Jag gickin i badrummet och när jag kom tillbaka satt han i fönstret och rökte, jagsatte mig mitt emot honom och snodde några bloss. "Frukost?" frågade han och såg på mig. "Visst" svarade jag. "Kom, jag vet ett ställe" sa han ochfimpade ciggen, tog mig i handen och började gå. Vi sprang ner för trapporna påhotellet och kom ut på de heta gatorna. Han var van vid staden, hans föttervisste vart de skulle och min kjol dansade kring mina knän, små små, nästintillokännbara vindilar kysste min hud.

"Vakna, min sköna" snöprinsen böjer sigöver mig och kysser mina läppar lätt, "din choklad kallnar" säger han med mjuk, nästintill sjungande röst.  Jag känner fortfarande lukten av Indiens sandstränder och sommarvarm, soldoftande hud. En dag vänder vi åter; en snöprins och en isprinsessahand i hand, till de ändlösa sandstränderna och de mäktiga turkosblå havet.

(Novell skriven till projektarbetet)