Jag drar min fleecepläd tätt omkring mig när fönstrena står på vid gavel vid midnatt. Jag lapar månljus och stjärnfall. Ber gång på gång att Aslan ska ta mig till Narnia. Ber till någon namnlös, formlös om att få en väg som leder bort bort och aldrig åter. Hör på avstånd hur Varg ylar i fjärran; ty hans allena skall ekar ljudligt inom mina väggar. Jag vet att han är ensam för att jag lämnade honom. Hans steg i snön är tysta, han rör sig likt en skugga fram längs öde vägar och går blundandes igenom vägskälen; insikter styr hans längtan, hans kliv. Ty hjärtan har alltid jagat allena; smugit fram kärleksförklaringar utan samvetet eller medvetandet inblandan. Vargs ylanden sliter i mitt hjärta, ifrågasätter meningar och vägar jag valt. Alla minnen tränger sig på; likt en storbildsTV i mitt inre. Sådant jag inte kan trycka tillbaka, tvinga backa.