Ett nytt projekt: bloggar numera även kylskåpspoesi - ett sätt att börja skriva igen. Ni hittar bloggen på www.bylined.blogg.se. Vi får se hur länge den lever, håll tummarna - ber redan nu om ursäkt för grovt språk, får skylla på moster & de snuskiga kylskåpsorden jag fick av henne.. ;)

Det är enkelt, kärlek finns inte, lycka finns inte.
Det finns folk som säger motsatsen, baby.
Det kallas tillfällig sinnesförvirring, det finns piller mot sånt.
Jag tror du kommer ändra dig en dag.
Oh really? Jag har gett varenda man jag haft den utmaningen & ingen har lyckats hittills.
Du vet, ibland får man möta halvvägs.
Jag följer inga vägar.
Har de inte lyckats eller har du inte låtit dem komma så nära att de ens har haft en chans att försöka?
Jag släpper bara in de som förtjänar det. De som jobbar för det.
& männen?
Vissa har fått chansen, men det finns inget här dem vill ha, varför utforska insidan när man får utsidan utan vidare ansträngning?
Du förtjänar mer, bättre.
Du är inte den enda som påstår det.
Men?
Jag tror inte att alla förtjänar det, jag tror att vissa personer inte är menade för att må bra, för att vara lyckliga.
Det där är bullshit, det vet du.
Vet jag?
Du har inte alltid varit sånhär, det fanns en tid när det gick att prata med dig utan att du tog allt så defensivt.
Den tjejen dog. Du får nöja dig med mig.

Does he kiss your eyelids in the morning when you start to raise your head?
And does he sing to you incessantly from the space between your bed and wall?
Does he walk around all day at school with his feet inside your shoes,
Looking down every few steps to pretend he walks with you?
Oh, does he know that place below your neck that is your favorite to be touched,
and does he cry through broken sentences that I love you far too much?

   

saknar dig kompis
♥

(psst, om någon har märkt så har sökfunktionen inte funkat alls för många som bloggar från blogg.se, så jag bytte koden så nu bör den funka, lite fulare, men mycket mer praktiskt. Let me know om du vill fixa söken på din blogg så hjälper jag dig) pssst, den funkar inte om du har foxfire som webbläsare.

Går vilse bland dagboksinlägg från junijuli tjugohundraåtta & jävlar vad jag formulerade mig då. Då jag fortfarande hittade orden, då jag ville hitta orden. Går vilse bland mina egna ord & undrar var alla saker kommer ifrån, var fick jag inspirationen? Allt jag kan minnas från tjugohundraåtta är ren frustration. Frustration & rastlöshet. Jag tror jag vill skriva igen. Jag tror jag vill det. Igen. Jag tror att jag kan bli bra på det igen. Jag vet bara inte var jag ska hitta stories. Men det är värt några försök, tror jag. Läser gamla recensioner, porträtt & kan inte riktigt hitta mig själv bland orden. Jag tror jag behöver berätta om mannen för att gå vidare, för att kanske komma framåt, berätta om misstagen, orden vi aldrig sa & sakerna vi gjorde rätt & fel eller inte gjorde alls. Kanske spelar det ingen roll alls. Klump i halsen när jag läser kommentarerna & ställer mig själv liknande frågor;

vad hände mellan er egentligen?

Vissa dagar vill min hjärna bara minnas bra saker. Då får jag påminna mig själv om allt negativt. Ibland minns den bara dåliga saker. Då får jag påminna mig själv om allt positivt. På något sett föredrar jag ändå det sistnämnda.


Innan idag: strandpromenad, inga skrikande fiskmåsar, bara vågor & vind. Ljuset var inte sådär naturligt fint som det brukar vara, snarare lite hotfullt dunkelt. Vackert mörkblå sky.

It ain't fair, but I guess you've gotta roll with the punches

(I didn't think that it would come to this)

Det är sommar & vi har en stuga någonstans uppåt i det avlånga sommarlandet. Det är sommar & vi lämnade sommarstaden, hamnstaden för att kunna andas, kunna leva. Tjugo minuters packande, ett par timmars bilfärd - han suckar & stannar vid någon statoil så att jag kan springa och kissa. Mumlar något om tjejer och hopplöst, jag kommer tillbaka med cola & choklad & jag tror han är mutad. Han tror att jag sover men egentligen så iakttar jag honom bakom solglasögonen, försöker läsa tankarna i de mossgröna ögonen, bakom de nakna irisarna, suckar och vrider på mig - möts av naket landskap. Vi är på väg från en skog till en annan, det enda som skiljer är att stränderna blir åkrar, havet bäckar, åar, sjöar. Vi kan alltid försöka romantisera det, men det finns inget att förälska sig i. Mitt säte är bakåtfällt & jag har fötterna på instrumentbrädan vilket jag vet att han avskyr, har skivor i hans cdspelare som han aldrig skulle lyssna på ensam. Han nynnar med & trummar med fingrarna mot ratten; blicken låst på vägen.

I stugan har han sin fåtölj på den inglasade verandan, han gillar tjocka böcker & litteratur som ingen talar om. Jag är rastlös & sitter framför honom, min hand vandrar, smeker utanpå hans gylf, drar ner, smyger ner handen. Hans uppmärksamhet skiftar från text till irisar; han lägger huvudet på sned, kan inte läsa mig. Närmar mig med mina läpparna, flyttar isär byxorna - han skiftar position i stolen, från avslappad till spänd. "Inte så, du är min flickvän.." säger han raspigt. "Jag går ut en sväng" svarar jag & reser mig innan han hinner reagera, hålla kvar mig.

Luften här går att andas, den blir aldrig sådär kvav som i hamnstaden där det känns som någon lagt ett lock på. Vinden viskar i trädkronorna, de dansar svagt mot den mörknande himlen, sjön ligger blank & matt, jag gillar lugnet. Rör mig vant på de igenvuxna stigarna, hittar ner till bryggan & sitter ett tag med benen i vattnet, iakttar ringarna på ytan, skräddarna som går på vattnet, myggen som letar efter mina ådror. Tidsuppfattningen bleknar här.

När jag kliver in genom dörren är det varmt, kaminen sprakar vilsamt, den oranga katten har hittat hem & ligger framför. Jag hör hur han rör sig i köket, kommer ut i vardagsrummet med två glas vin, säger att det strax är mat & dirigerar skickligt ner mig i soffan med en bok i ena handen & ett glas vin i andra. Jag lägger mig på golvet istället, får en katt som sällskap & går vilse bland orden tills hans hand smeker min nacke & säger att det är mat. Rödvin & tända ljus & något jazzigt i bakgrunden; ibland undrar jag vad han försöker kompromissa för. Vi pratar författare & konst & musik. Jag måste motstå impulsen att hämta skissblocket i väskan för att teckna hans händer mot den blommiga vaxduken, folk reagerar när jag svarar hans händer på deras fråga om vad jag lade märke till först, vad hon föll för. Hans fingertoppar rundar glasets konturer, viker servetten, jag vet att han motstår impulsen att hämta gitarren. Vi är lika på det sättet, lika rastlösa, lika vilse inför våra talanger.

Vi låter mörkret omfamna glasverandan, låter musiken ersättas av skogens ljud innan vi reser sig för att leta upp sovrummen. När vi möts i korridoren på ovanvåningen nuddar han mjukt min överarm, "sov hos mig" viskar han mot min käklinje när jag vänder för att gå mot gästrummet. Jag följer med honom, låter honom kyssa nyckelben, låter mig krypa intill; han somnar med armen runt min midja. Jag ligger vaken, iakttar stjärnhimlen på andra sidan rutorna, lyssnar på hans hjärtslag.

Rullar bort från honom, hans värme, tar mobilen från hyllan & skickar ett sms; du hade rätt. Det är inte kärlek. 

Jag vill skriva. Jag vill berätta om flickan med prästkragar i håret, mannen med bläckvingar på skulderbladen, men det finns inga bilder i mitt huvud, det finns inga filmer. Inget att skriva. Jag vet inte om det är meningen att jag ska hitta andra sätt att hitta orden, hitta historierna. Jag har aldrig behövt leta innan. Det är därför det är så tyst här, för att jag försöker hitta orden, hitta historierna. Hitta mig själv. Sluta att gå vilse bland gamla ord & skapa nya istället, gå framåt istället för att backa bakåt. Jag vet jag vet jag vet.

Jag är bara lite vilse just nu. Men det brukar gå bra.

Det brukar gå bra.

Ibland... ibland känns mitt liv som en riktigtriktigt dålig b-film.. & jag vet inte riktigt om jag gillar någonting med den, miljön, huvudpersonen.. Jag vill skrika på regissören att han gör ett förjävla dåligt jobb.

I just happen to feel so alone
For today for all days to come
I just wanna be wanna be gone
I just wanna be wanna be gone

Staden är intensiv; solnedgångsglödande - vibrerande av basslag & fotsteg. Stranden är nästan öde, all attention är dragen till hamnen; full av ivriga försäljare, pampiga fartyg och nyfikna turister. Hon vill fly staden om somrarna, önskar sig till vintrar, önskar sig till lugnet av en sovande sommarstad.

Hon räknar hjärtslag istället för sekunder fast hon vet att inget är av betydelse i slutet;
minns deras sista dag tillsammans, allt ifrån hur hans läppar väckte henne genom att kyssa skulderblad till deras sista hejdå, fingertoppar som aldrig riktigt ville släppa taget. Ohneverletmego. Ohholdmesotight. Ohsavemeagain.

Hon ser honom på avstånd, det där lite svajiga steget, en man som aldrig vuxit i sitt steg, som vill gå i samma spår som yngre upplagor. Hon sitter kvar; såhär har det alltid varit, hon väntandes, han gåendes. Jeansen sitter lösare på honom, axlarna är lite uppdragna & med glimten i ögat går han med blicken mot horisonten, ut över havet, ut över vattnet. Ett par steg ifrån henne stannar han, ler med huvudet sådär lite på sned;

flashbacks
händer kring midjan när hon står i hans kök & diskar, händer kring hennes höfter när han drar ner henne i sitt knä i fåtöljen, händer på hennes axlar, de har precis bråkat, precis skrikit & efter hennes utfall stannar han bara upp, lägger sina händer på hennes axlar & lägger huvudet på sned - iakttar henne några sekunder innan han böjer sig ner & kysser henne, viskar söta ord vid hennes kindben. Hennes ryggrad mot hans värme i soffan, hennes läppar mot hans nyckelben under nätterna, frallor & kaffe på köksbordet när hon vaknar, musiken vagt igång i bakgrunden. Nu i efterhand kallar hon det lycka.

Hon vill säga att det är som om tiden stått stilla, han vill säga att varje stund utan henne är som en evighet - men det behövs inga ord, inga förklaringar. Bara hans händer kring hennes midja, hennes fötter en bit ovanför marken.

Jag vill skriva, men orden som brukade samarbeta smiter undan, lägger sig fel, gömmer sig. Ute är det grått & den lilla solen som skymtades igår har bäddat in sig i gråa moln; skogen från fönstret som brukade vara klargrön är en grå sörja, regnet dansar mot fönsterblecket; slingrar sig ned längst fönstret ljuslöst. Inte några stora droppar, snarare småsmåsmå pärlor som lägger sig som glitter på asfalten.

Igår; ett inställt möte, åkte istället med m&p & gula hunden till ön, gick runt sjön, fikade - solen sken & det var septembervarmt & sjön var spegelblankt vacker. Tog några bilder med mobilen;

Det förflutna lades tillbaka i sin låda & förpassades återigen till dess skugga av dåtiden. Hans röst finns kvar, dagen jag ringde & inte behövde säga något för att han förstod. "Jag tror det är viktigt att gå tillbaka för att kunna gå framåt" - aldrig har jag förstått innebörden så bra som jag gör nu. Miljoner misstag senare så vet jag ändå inte vem jag är - men vem har sagt att man ska veta sånt? It's over, he's gone.

Sitter på biblioteket; kan inte skriva så fort som jag brukar för att deras tangentbord inte är i samma skala som normala tangentbord så mina fingrar går gång på gång vilse. Jag vill berätta om Grekland, om de vita husen med blåa dörrar & fönster, om labyrintstaden, stränderna om nätterna.. Vill kunna skriva; blir rastlös av pennans rispande mot pappret i motsatt av den lugnande effekten som ljudet av naglar mot tangenter har på mig. Blir frustrerad, jag vill kunna skriva, plocka upp ett tomt dokument & stirra på skärmen under tiden jag låter mina fingertoppar komponera textstycken, blunda och andas. Det är inte samma sak här; störande moment, barn som skriker, människor som kommer & går. Datorskärmar drar alltid till sig nyfikna ögon; får sällan vara ifred. Jag gillar inte det, kan inte skriva när folk iakttar. Vad jag gör utan dator? Läser böcker, kolla filmer, stickade klart en grå sjal igår, målar naglar, diskar & plockar. Saknar lite det sociala, att trycka på en knappt & två minuter senare har du hur många personer som helst att prata med; men ändå, lite skönt med en påtvingad paus.

Nu ska jag skicka in jobbansökningar..