Går vilse bland dagboksinlägg från junijuli tjugohundraåtta & jävlar vad jag formulerade mig då. Då jag fortfarande hittade orden, då jag ville hitta orden. Går vilse bland mina egna ord & undrar var alla saker kommer ifrån, var fick jag inspirationen? Allt jag kan minnas från tjugohundraåtta är ren frustration. Frustration & rastlöshet. Jag tror jag vill skriva igen. Jag tror jag vill det. Igen. Jag tror att jag kan bli bra på det igen. Jag vet bara inte var jag ska hitta stories. Men det är värt några försök, tror jag. Läser gamla recensioner, porträtt & kan inte riktigt hitta mig själv bland orden. Jag tror jag behöver berätta om mannen för att gå vidare, för att kanske komma framåt, berätta om misstagen, orden vi aldrig sa & sakerna vi gjorde rätt & fel eller inte gjorde alls. Kanske spelar det ingen roll alls. Klump i halsen när jag läser kommentarerna & ställer mig själv liknande frågor;

vad hände mellan er egentligen?

Vissa dagar vill min hjärna bara minnas bra saker. Då får jag påminna mig själv om allt negativt. Ibland minns den bara dåliga saker. Då får jag påminna mig själv om allt positivt. På något sett föredrar jag ändå det sistnämnda.


Innan idag: strandpromenad, inga skrikande fiskmåsar, bara vågor & vind. Ljuset var inte sådär naturligt fint som det brukar vara, snarare lite hotfullt dunkelt. Vackert mörkblå sky.