Så varför ligga här själv varje natt när du kan ta på mig som ingen annan kan?

So you nurse your love like a wounded dove
in the covered cage of night
every star is crossed by frenetic thoughts
that separate and then collide
and they twist like sheets until you fall asleep
then they finally unwind
it's a black balloon
it's a dream you'll soon deny

Tänker på mannen som alltid iakttar skymningarna, stilla, för det mesta sittandes på glasverandan eller trätrapporna ner till trädgården. Tänker på hur han ser den upphängda repstolen gunga långsamt i tvärdraget på verandan, hur han tänker på henne som brukade sitta där med en bok i knäet eller bara stirrandes rakt ut i det gröna. Han borde men kan aldrig förmå sig att ta ner stolen. Hon kanske kommer tillbaka. Noterar hur eken skjuter upp ur marken långsamt, tänker på hur envis hon var. På vägen in, med skymningsljuset i ryggen, brukar han smeka biljardbordets lackade träram; tankarna på hur många regniga dagar de spelade - kloten som brukade rulla & klinga till vid kollisioner är nu stilla, väntandes på att någon ska bryta det prydliga triangelmönstret.

Hans far brukade kalla henne höststorm, han börjar se varför nu.

Mannen med de grova händerna som gjort det männen i hans familj alltid gjort - sökt sig till skogarna. Han kan orsaka kalhyggen, styra tunga maskiner med sitt lillfinger; men han kan inte förmå sig att ringa numret på anslagstavlan. Till henne.

This is it, tänkte hon. Barfota balanserades, handen stadigt kring en lyktstolpe, det här var allt.

Hon lutade sig framåt, blundade & släppte taget. Hon hann vackla till innan hon kände hur ett par starka händer grep tag kring hennes midja. "Vad i helvete" utbrast någon & drog henne bort från den mörka ån tillbaka till bron. Fan. Hon kände hur han greppade henne kring axlarna & vände henne mot sig; först nu vågade hon kisa mot främlingen som inte låtit henne falla - som faktiskt hade fångat henne. "Vad i helvete håller du på med?!" Han kunde inte vara äldre än tjugofem tänkte hon & mötte den oroliga gnistan i ett par nougatbruna ögon. "Vad verkar det som?" Hon hade inte direkt några problem med att hålla rösten stadig & lugn, han släppte taget om henne & började gå oroligt fram & tillbaka över bron. "Är du galen?" "Lite antagligen" svarade hon & sjönk ner med ryggen mot broräcket, kände efter i jackfickan efter ciggpaketet & insåg att alla hennes saker låg hemma på köksbordet. "Skadade du dig?" utan att hon märkt det hade han satt sig på huk bredvid henne, hon ryggade instinktivt tillbaka när hon insåg hur nära han var & kunde bara förmå sig att skaka på huvudet åt hans fråga. "Finns det någon jag kan ringa till?" Allt hon kunde tänka var fanfanfan. Varför lät han henne inte bara hoppa? Falla?

Om hon ändå visste hur många gånger han tänkt på hur det skulle ha slutat om han tagit den där sista ölen, om han inte hade glömt jackan nere på b&b, om han inte stannat & snackat med grabbarna, om han kommit två minuter senare. Minns hennes siluett, den ljusa oversize tröjan som fladdrade mot hennes leggingsklädda ben, det ljusa håret lockandes kring kindbenen. Han hade iaktagit henne, inte tänkt på vad hon gjorde förrän han insåg, insåg att hon skulle släppa taget förr eller senare. Han hade bara reagerat, inte tänkt. Den natten hade de gått omkring, han hade inte velat lämna henne ensam; hon hade verkat helt annorlunda, skrattat åt hans skämt & efter de gått i ett par timmar hade hon helt sonika tagit hans hand & släpat med honom till sin lägenhet. Han vakade över henne medan hon sov - smekte käkbenens linje med sina ögon, undrade vad den här tjejen så förgäves verkade fly ifrån.

Hon fick aldrig användning av avskedsbreven. Bara någon månad senare flyttade hon till hans lägenhet, får för första gången prova på det som alla kallar trygghet; hon är ung & vacker & vet för första gången vad hon vill. Efter tre år så föll han ner på knä vid en strandpromenad; med skrikiga fiskmåsar som soundtrack säger hon ja, ja, ja. Två år senare kom blixtnedslaget, efter fem år av nästan konstant lycka hade de förbrukat sin tur.

Hon ser på honom där han ligger bland vita lakan & gula filtar, skäggstubben på hans kinder känns sträv mot hennes hand, han ser mycket äldre ut än vad han är, mer sliten. Han hostar till, det rasslar i lugnorna & hon tar hans hand. "Jag skrev under papperna" säger hon mjukt. Han ser på henne & för första gången på länge kan hon inte läsa hans blick, se tecknen i irisarna. "Du räddade mig den natten, jag tänker inte låta dig falla" fortsätter hon mer osäkert. Hans ögonlock ser tunga ut, han har det där gammelmodiga vemodet över sig, en nostalgikänsla i varje rörelse. "Är du säker?" hans röst är bräcklig, men klar. "Ja" säger hon & kysser honom.

 Senare när han somnat viskar hon ut till honom & stjärnorna "mitt hjärta är redan ditt, vad spelar då lite benmärg för roll..?" Hon somnar med huvudet mot hans bröst, andandes i takt med hans hjärtslag.

Soundtrack:

                   

                 

        
(kvalitén hade antagligen varit bättre om jag orkat mig hem till pappas scanner,
men ibland får digitalkameran duga)

Min barndom var fylld av äventyr, destinationer & ändlösa trollskogar. Jag har räknat stolparna på E6an otaliga gånger, väntat på avfarten, än idag när jag åker igenom tunneln på väg uppåt tänker jag att nu är vi snart framme, även om det är helt fel destination. Jag hade två barndomshem, två hus som var hemma. Om man kollar igenom fotoalbumen är de flesta av fotona tagna i Kungsbacka. Hur man kände sig hemma så fort bilen körde upp mot allén, över den lilla bron  & man såg det bruna huset & den stora trädgården. Hunden/arna som skällde på en, sprang med bilen över gårdsplanen. Den massiva åsen bakom som vi alltid skulle klättra i trots att morfar muttrade livsfarligt. Utsiktsplatsen dit jag tror jag hittar än idag, upp i skogen, hitta de knappt synliga stigarna (vem behöver stigar?) & bland alla träd, stenar & mossa finns ett stort klippblock varifrån man har utsikt över hela sjön, skogarna, hästhagar, allt. Det bara finns där. Omgiven av tystnad. Lugn. Outforskade trollskogar, om man är tyst tillräckligt länge, stilla tillräckligt länge så kan man höra vindens historier.

Minns alla dagar i skogarna, varm choklad & varma klippblock & hitta större och större stenar att klättra på; kvällarna vid sjön, se hur fiskarna gjorde ringar på vattnet, satt man tillräckligt stilla på bryggan & väntade kunde man ibland känna de stryka mot fötterna på en. Ibland låg vattensnokarna & solade på stenbryggan så man fick gå över dem - aldrig att de ens lyfte huvudet mot en. När jag blev större brukade jag & pappa simma ut till flotten som låg & flöt, ibland knöt någon fast den vid bryggan men oftast låg den långtlångt ut i den djupa sjön.

Föredrar fortfarande det tysta, lugna; skräms av stadens ständiga ljus & ljud; basgångbasgångbasgång. Vill tillbaka till Kungsbacka varje sommar, varje gång det rycker lite extra i min rastlöshet, varje gång jag önskar mig bortbortbort så är det dit jag vill. Barndomsminnen, nostalgi & hemlängtan.

"In the end, it’s not going to matter how many breaths you took,
but how many moments took your breath away."

I wanna feel a car crash
I wanna feel a capsize
I wanna feel the bomb drop, the earth stop
'Til I'm satisfied
I wanna feel a car crash
'Cause I'm dyin' on the inside
I wanna let go and know
That I'll be alright, alright

Minns du sommardagarna?
          Nästan sjuttio dagar & sjuttion nätter av total frihet, total fri vilja.
Minns du stadsnätterna?
          När ljusen spann i takt med rafflande gitarrsolon & allt fladdrade - kläder, hjärtan, andetag.
Minns du dagarna efter?
          När vi vaknade i samma säng, samma soffa, samma golv - oftast hand i hand, alltid tillsammans, alltid fnittrandes.
Minns du stränderna?
          Alltid sandstormar omkring oss, alltid knastrande sandkorn under våra fötter
Minns du regniga filmnätter?
          Vi såg favoritfilmerna om&om&om&om igen, viskade repliker & skrattade oss igenom handlingarna.
Minns du trollsländorna på höftbenen?
          Hur vi nästan hörde vingslagen när nålen dansande fram på våran hud, hur tatueraren trodde på fullaste allvar att vi var tvillingar.


Minns du lyckan?
          För den verkar så långt borta nu.. Långt borta, tillsammans med dig.

Om en vecka ska jag klippa mig. Hos en frisör. Jag minns faktiskt inte ens senaste gången jag var hos en frisör - ett år? Två år? Jag brukar fixa det själv. Innan den här jävla sommarvärmen kom - jag måste klippa upp/tunna ur, annars kommer jag dö i sommar. Ska även passa på att klippa av allt slitet (gissar 2-3dm, aj). Är lite rädd faktiskt, skeptisk mot människor med saxar i närheten av mitt hår, utbildad eller not, jag mår lite illa av tanken. Men mamma gav mig numret till hennes frisör, så det ska nog gå bra ändå..

Annars? Har varit hos arbetsförm. på morgonen, inget nytt, inget kul. Ska strax till stallet & sedan vidare mot Falkenberg tillsammans med Annelie, ska passa in sadel till Flusse.

Igår bjöd på en tur på stan med mamma, köpte studentpresent till systeryster, ska ev in dit imorgon igen & leta vidare (plus att jag såg snyggaste tröjan som jag antagligen ska köpa, jag har faktiskt förtjänat den.. Lite iaf) anledningen bakom shopping? De pengarna jag fick tillbaka från skatten kom idag in på kontot - happyhappyhappy.

Vi får se, skulle vilja hitta något nytt att ha på mig på fredag..

Tänker tillbaka lite för mycket just nu, går vilse bland det lilla jag minns, läppar händer möten & det är intensivt intensivt intensivt, de flesta har varit intensiva. Inte han, den sista - han var mer utdraget aukustiskt, inte som de andra. Olika killar, olika personligheter, skrämmande lika historier. Som en repig skiva. Har en skiva som jag lyssnar på när jag tappar bort mig själv, med låtar som påminner mig om styrkor, misstag, löften, ursprung. Ikväll går den på repeat.

I believe in karma what you give is what you get returned
I believe you can't appreciate real love 'til you've been burned
I believe the grass is no more greener on the other side
I believe you don't know what you've got until you say goodbye



(så om det är sant, varför ligger inte dina tjejer runt en massa?
& varför kalla det kärlek när det aldrig betyder något?
du säger aldrig hejdå, du bara går.)

På sistone: lite vänner, lite vin, lite blogg, mycket liv, lite häst, mycket musik, lite böcker, lite film, mycket gosa med katt, lite jobb, lite middag hos föräldrar, mycket tidiga kvällar.

Sitter just nu & för över gamla cds till datorn för att sedan mata över dem på telefonen, påminns om hur jag febrilt letade musik under tvåtusenfem, mycket halvkända garageband. Iofs mycket av den typen av musik jag lyssnar på idag - eller snarare typen av texter. Sällan fastnar jag bland noterna - jag går vilse bland orden istället, sen såklart musiken har viss betydelse, men texter är det som griper mig mest.

Så många personer som influerat mig, mitt lyssnande; de finns där - i varenda låt.