Tänker tillbaka lite för mycket just nu, går vilse bland det lilla jag minns, läppar händer möten & det är intensivt intensivt intensivt, de flesta har varit intensiva. Inte han, den sista - han var mer utdraget aukustiskt, inte som de andra. Olika killar, olika personligheter, skrämmande lika historier. Som en repig skiva. Har en skiva som jag lyssnar på när jag tappar bort mig själv, med låtar som påminner mig om styrkor, misstag, löften, ursprung. Ikväll går den på repeat.

I believe in karma what you give is what you get returned
I believe you can't appreciate real love 'til you've been burned
I believe the grass is no more greener on the other side
I believe you don't know what you've got until you say goodbye



(så om det är sant, varför ligger inte dina tjejer runt en massa?
& varför kalla det kärlek när det aldrig betyder något?
du säger aldrig hejdå, du bara går.)