Me: You know why bombsquad-guys are lucky with girls?
Him: No.
Me: Cause they do everything to avoid explosions.

Dagens smart-talk.

Slö dag - efter frukosten åkte pappa & jag för att kolla på ny dator sedan min är... hjärndöd. Den är inte dödsförklarad än, men ljudkortet & nätverkskortet verkar ha smällt. Så jag gnällde lite & sa att nu jävlar vill inte jag vara datorlös längre.. Hittade till pappas stora förtret en ny toshiba. Passade även på att hitta ett minneskort på 4 GB till min telefon, så ska fylla den med musik snart :) Så lite nya grejer, lite fattigare, ganska mycket gladare :p

Nu: glass & Greys Anatomy <3

Katatonia - Criminals



The way the light hits the road.
The way I am unable to protect you.
Oh I'm running away.
I will never forgive myself.
For running away from you.

Hade glömt bort bandet, glömt bort låten. Förstår inte hur jag kan tappa bort en låt som gick på repeat flera timmar om dagen en hel sommar. Flera timmar om natten. Första låten på min eldningscd. Kan se mig själv stå på gräsmattan utanför huset, nedanför slänten, barfota trots att det är gräset är nattfuktigt. Hörlurar i öronen, fokus i ögonen, varenda muskel på spänn. Dansa i takt med technon, metalbanden & r'n'b som spelar i mitt huvud, känna varenda basslag i fingertopparna. & när elden har falnat, när elden har dött, ligger jag bland poi, firestaffen & jongleringsbollarna i det fuktiga gräset, låter musiken i mitt hjärta lugna sig, från techno till lugn blues. Stirrandes på stjärnorna. & runt om mig, nattystnad. Inte ens vägen viskar. Det, mina vänner, kallas inre frid och total kärlek och hänförelse.

Känns som jag har tappat kontrollen över mitt egna liv. Önskar mig diagnoser, behandlingar - vadsomhelstsomkantamighärifrån. Sitter i en kall källare, min dator lever men vägrar att hitta drivrutinerna för det trådlösa nätverket så jag komponerar textstycken på andras tangentbord, snubblar över bokstäver & går vilse bland för hårda ytor. Hittar inte takten. Inte nog med datorn - mitt ena USB har raderat sig själv. Censurerat sitt innehåll. Så mitt digitala liv är dött från den tolfte novemeber till och med nu. Jag lägger mig ner och dör lite om min externa hårddisk skulle spela spratt med mig nu efter allt detta.


& mitt största problem? Att jag inte riktigt kan verbalisera min ilska.

& när jag kan? Kostymerna, rollerna som egentligen inte är mina att spela men som lockar så förbaskat ändå, en dröm om att hitta de rätt bitarna, tonerna, orden.

& till sist? Stjärnhimlar, en man med mycket vackra händer som smekt för många revben viskar ett namn från en blind glasveranda samtidigt som han önskar sig stjärnfall djupa som tjärnen. Som hennes ögon. En man som alltid varit där han ska, väntat. Fortfarande väntar. Fortfarande älskar.

Du är fan i mig inte den enda som lider här. Du är för fan inte det enda offret. Vissa bär bara sina sår inombords istället för att svämma över. Du ska fan inte tro att du är ensam om att må skit. Jag hade kunnat skriva en halv roman - men när du gör såhär är du fan inte värd mina ord.

& jag ringer en gammal vän, säger att allt kan vara som innan, som förut - hon ler genom luren och säger: "fyfan, det skulle döda oss idag..." & jag vet inte för jag minns bara en dimma, vi var romantiker, älskare, solskensflickor, allusioner, illusioner, drömmarna. Allt var möjligt & allt var vårt.


Jag förlorade mitt muchness, eller också krympte det bara när jag tvättade mina jeans.


& hon viskar ut i natten: you really loved her, didnt you?  och jag svarar med sprucken röst som alltid avslöjar för mycket: more then the stars love the night.

Tori Amos på hög volym. Städning pågår. Ont i handen efter att ha hjälpt moster att flytta. Lite ont i hjärtat. Lite ångest. Myser i min silvergråa sagokofta & min isturkosa silversjal, blir lite lycklig när snön ligger kvar på marken.

& lyckan fortsätter att flytta in bit för bit i uppförsbacke.

& glöm aldrig bort att vissa killar alltid kommer vara idioter. Glöm aldrig bort att det är de som är felande & inte du...

Pretty girl is suffering
while he confesses everthing
pretty soon she'll figure out
you can never get him outta your head

its the way that he makes you cry
its the way that he's in your mind
its the way that he makes you fall in love

Its the way that he makes you feel
its the way that he kisses you
its the way that he makes you fall in love, love

Sugarcult - Pretty girl

"Jag förstår inte varför stekarna som runkar av till lesbisk aktion ska ha ensamrätt på att dregla över samkönat hångel, det är så sexistiskt. Feminismen borde vara undantagslös - den ska omfatta sexuell frihet, lika lön för lika arbete och en grundläggande mänsklig rättighet att få njuta av lite böghångel." (sidan 43)

"Och en del av mig vill säga åt honom att sluta, för den delen av mig lutar sig mot hans bröst och tänker: Fan, det här är inte kul. Jag skulle faktiskt kunna bli kär i dig." (sidan 182)

Nick & Norah <3<3

Trött, som vanligt. Har ont, som vanligt.
Är så jävla trött på det mesta nu, handen gör ont som bara den ibland. Enligt diverse folk så är det en fraktur som har läkt totalt fel - vilket skulle förklara varför knogen inte är där den egentligen ska vara. Red Raymondo barbacka på lektionen & han satt fast som in i åt vänster - precis den handen som jag knappt kan stänga.. Den ekvationen var mindre bra. Så nu ska jag ta några tabletter och sova. & hoppas att morgondagen blir hälften så kass som denna.

På återseende.

I love you in the morning, when you can't remember my name.

Dålig på att uppdatera. Sov nästan ingenting igår, tog igen det lite inatt. Mobilen på flight-mode. Sitter på syrrans dator, kan inte skriva lika fort med hennes tangentbord, det skiftar i avstånden så bokstäverna blir fel. Irriterande. Min dator? Vägrar starta. Hängde sig i en halvtimme igår, stängde av "på fel sätt" & nu startar den inte. Ska be pappa kolla på den senare, vi får inte igång den. Insåg att det värsta jag förlorar är ett uppdaterat CV. Could have been a lot worse. Tacka vet jag externa hårddiskar. Speciellt min :) Stickade klart min isturkos-glittriga sjal igår & började på min supermjuka vinterhalsduk. Bild kmr eventuellt senare, beroende på om jag har dator eller inte.. :p

Designen jag mumlade om har blivit verklighet.

      
Före                                 Efter

Kommentera gärna om det ser ut som något är galet, finjusterar allt eftersom.
& jag vet att vissa länkar är svårlästa mot ljus bakgrund - men jag tror ni klara er :)

Pst! Detta inlägget inviger även en ny kategori.

Slowmotioninternet. Ännu en sak som blir skönt med flytten - pålitligt internet. Skissade på en ny design, blått, grått, vitt - trollskog om vintern. Gav upp när det tog förhandsvisningen mer än fem minuter.

Var frustrerad, blev lite bättre efter tjugo minuter av liggande på plastiga spikar. Trötthet & frusenhet. Funderar på utbildningen - hittat en som låter nästan för bra för att vara sann, men mina högskolepoäng räcker inte till. & jag vet inte riktigt vad jag vill just nu. Allt är bara vägskäl. Återvändsgränder. Arga röster blandat med mjuka pianotoner. Om jag pluggar in lite fler poäng och kommer in så kommer jag vara klar när jag är tjugofem. Det känns så jävla avlägset. Drömlikt. Kan inte riktigt se något framför mig alls. Undrar hur det kommer sig.

Dags att sova & hoppas att världen hittat lite svar till mig imorgon.

Slökollar utbildningar, mest bara för att. Saknar faktiskt att plugga, vissa fragment ur det i alla fall. Borde sova, nya tag i morgon.

Har ännu inte städat klart, byrån är halvtömd, halvstädad. Fascinerande vad man kan hitta för något bland all röra. Så mycket man halvt glömt bort att man äger.

Drömmar om Island. Drömmar om mångfärgade fjärilar som trillar ur när man fäller upp paraplyt. Hennes mjuka skratt om nätterna när regnet slår som ihärdigast mot rutorna. Utsträcka trollandskap. Vida isar. Oberäkneliga gejsrar.

& någon gång, någon gång tar jag mig dit

bildkälla 1 & bildkälla 2

Har ägnat dagen åt att kolla på soffa, shoppat lite smått (på Maxi) & städat. Byggde det störta berget med tvätt någonsin ungefär. Nu sitter jag vid skrivbordet för första gången sedan juli och kan se mitt golv. Är helt utmattad. Glädjen i att jag antagligen (nästan helt säker) är en soffa rikare. Mosters sambo hade en stående hos sin pappa som vi var och kollade på innan. En grå/blå bäddsoffa med förvaring undertill. Perfekt! Mamma och jag var även inom Maxi där jag handlade diverse smink, orkar mig aldrig in till stan längre, samt lite andra pryttlar. Sedan var det bara hem och påbörja städningen. Är inte klar än på ett tag, men har avslutat för dagen - ska ordna garderoben och min byrå samt andra lådor i morgon. Yay - or not. Men det känns skönt att kunna gå barfota i sitt egna rum...

Bror & jag pratade innan för första gången på väldigt länge. Saknar hans snälla ögon & lugna röst. Hade jag inte varit helt utmattad hade jag åkt in till stan för att träffa honom. Jävla skit.

I veckan har jag läst tre böcker: Cannie Möllers "M som i Mara", Angela Hunts "Meddelandet" & David Levithan och Rachel Cohns "Dash & Lily's book of Dares".

Två hade en sak gemensamt: meddelande. Levithan/Cohns i en röd moleskin tillhörande Lily. Hunts papperslapp som överlevde ett exploderande flygplan. Ett meddelande om en utmaning. & ett meddelande om förlåtelse. En början & ett slut.

Levithan/Cohn skriver om Lily som alltid varit lite utanför, en kantbit som inte riktigt passar in någonstans. I bokhandeln där hennes kusin jobbar gömmer hon en röd moleskin, ett anteckningsblock med en utmaning i. Boken hittas av Dash - och han inser att han kan spela samma spel som henne. Under hela julhelgen förflyttas boken mellan de två ungdomarna utan att de egentligen träffas. De delar minnen, utmanar varandra med olika "dares" - konserter, filmer, muppet-making mm.

Jag älskar verkligen Levithan & Cohns sätt att skriva på - vartannat kapitel med Lily & vartannat md Dash. Cohn har skrivit Lily och Levithan har skrivit Dash, de har mailat kapitel fram och tillbaka mellan sig, precis som under sina tidigare samarbeten (Nick & Norah's Infinite Playlist, Naomi & Ely's No Kiss List). Boken är precis nyutkommen (~26 oktober) så det bör ju dröja ett tag innan en översättning kommer - men jag rekommenderar alla böcker av Levithan & Cohn - underbara författare!

Meddelandet av Angela Hunt har en bra grundidé, men svävar ut lite väl mycket för min smak mot slutet. Peyton är journalist & efter en av historiens värsta flygplansolyckor kommer en kvinna till henne och ger henne ett meddelande som verkar ha överlevt kraschen. T - jag älskar dig. Allt är förlåtet. Pappa.
Peyton inser vilken historia hon verkar ha kommit på spåren - men frågan är: vem är T?

Cannie Möller som fascinerat tidigare med böcker som Balladen om Sandra Ess och Tagg i hjärtat når inte riktigt fram. Det känns som hon inte riktigt hittar huvudhandlingen. Den har alla förutsättningar för att bli bra, men det spårar ut lite. Det känns lite som att Cannie inte riktigt vet vilket håll hon ska röra sig mot vilket gör att det blir lite fantasy där, lite ungdomsbok här osv. tillståndet kan nästan betecknas som drömlikt i romanen. M som i Mara handlar om en tjej, Mara, och en vecka på en skrivarkurs - handligen är ganska uppenbar, tyvärr. Låt mig säga att det självklart finns en snygg kille som hon faller för under veckan.

Sammanfattningsvis:
en underbar, en ok & en besvikelse.

... vart går man när man inte har någonstans att ta vägen?

Vart gömmer man sig när man samtidigt inte vill vara ensam?

Hade min sommardröm & mitt vinterpalats funnits kvar, hade jag suttit på tåget nu. Du & jag har ingenting & vi kan inte krossa varann. J - vart tog drömmarna vägen? F

Hittar inte orden. Hör inte viskningarna. Ser inte berättelserna.
Hade velat skriva om flickan med den fjärilsfärgade klänningen på Paris gator. Männens marionettdocka. Tänker på Belle de Jour & att man kan bygga ett liv kring den typen av jobb ändå, bygga en tillvaro. Så säker i mörkret, men så skör i ljuset. Så vackert självsäker i sina högklackade, så sexigt nonchalant; men någon som alltid blir spelad, bestämd över. Ser ljusen i Paris innerstad. Känner pulsen. Hör språket. Men det är inte min historia att skriva, inte än.

& jag har alltid älskat människor som aldrig älskat livet. jag undrar hur det kommer sig - eller om det bara är bad luck.

bildkälla.

Posten är seg. Jag vill ha mitt bokpaket! Jävla skitpost.

Läsa M som i Mara igår, ny av Cannie Möller. Imponerade inte.

Nanowrimo startar idag (National Novel Writing Month), borde kanske hänga på, testa skriva en bok helt oambitiöst under november månad. Frågan är bara: med vilken tid?