Hittar inte orden. Hör inte viskningarna. Ser inte berättelserna.
Hade velat skriva om flickan med den fjärilsfärgade klänningen på Paris gator. Männens marionettdocka. Tänker på Belle de Jour & att man kan bygga ett liv kring den typen av jobb ändå, bygga en tillvaro. Så säker i mörkret, men så skör i ljuset. Så vackert självsäker i sina högklackade, så sexigt nonchalant; men någon som alltid blir spelad, bestämd över. Ser ljusen i Paris innerstad. Känner pulsen. Hör språket. Men det är inte min historia att skriva, inte än.

& jag har alltid älskat människor som aldrig älskat livet. jag undrar hur det kommer sig - eller om det bara är bad luck.

bildkälla.