Känns som jag har tappat kontrollen över mitt egna liv. Önskar mig diagnoser, behandlingar - vadsomhelstsomkantamighärifrån. Sitter i en kall källare, min dator lever men vägrar att hitta drivrutinerna för det trådlösa nätverket så jag komponerar textstycken på andras tangentbord, snubblar över bokstäver & går vilse bland för hårda ytor. Hittar inte takten. Inte nog med datorn - mitt ena USB har raderat sig själv. Censurerat sitt innehåll. Så mitt digitala liv är dött från den tolfte novemeber till och med nu. Jag lägger mig ner och dör lite om min externa hårddisk skulle spela spratt med mig nu efter allt detta.


& mitt största problem? Att jag inte riktigt kan verbalisera min ilska.

& när jag kan? Kostymerna, rollerna som egentligen inte är mina att spela men som lockar så förbaskat ändå, en dröm om att hitta de rätt bitarna, tonerna, orden.

& till sist? Stjärnhimlar, en man med mycket vackra händer som smekt för många revben viskar ett namn från en blind glasveranda samtidigt som han önskar sig stjärnfall djupa som tjärnen. Som hennes ögon. En man som alltid varit där han ska, väntat. Fortfarande väntar. Fortfarande älskar.