Taget ur blogginlägg publicerat i mars 2013:
Flera gånger har jag suttit i olika sammanhang och pratat om varför det bara blev en bok? Varför gav hon inte ut fler efter succén? Mitt återkommande resonemang är att hur skulle Lee kunna skriva något bättre? Allt skulle ju ha jämförts med debuten som är helt fantastisk. Vågar man ge ut något efter en sådan lyckad debut? En vän sade också att hon trodde på att vissa författare bara har en historia som de känner att de vill och kan berätta. Kanske var detta Lees enda historia? Att hon dessutom är en väldigt privat person som det anses vara omöjligt att ens försöka skriva en biografi om (två journalister har förgäves försökt) gör det ännu mer "mysteriskt". Romanen är i alla fall tveklöst en av världens bästa debutromaner - och en bok som kommer vara aktuell så länge som segregeringar finns i samhället.

Nu blev det ju faktiskt en till bok, Go Set a Watchman som publicerades under sommaren 2015. Eftersom Harper svurit på att aldrig publicera en till bok så var många skeptiska, det ryktades om att Harper inte var fullt medveten om vad som pågick utan att det var förlaget och hennes advokat som tryckte på för att få boken publicerad. Jag har inte läst Go Set a Watchman men reaktionerna som den möttes av var ganska olika, men många var dock negativa och man kan bland annat fråga sig, som i det här inlägget på The Guardian, om den andra boken "förstörde" hennes litterära arv (länk här). Många har påpekat att skillnaderna mellan böckerna är stora och ifrågasatt om det verkligen är förlagan till To Kill a Mockingbird eller ett liknande manus och jag vet att jag ställde frågan under debatten att, om det nu är ett gammalt refuserat manus, var ligger då intresset att ge ut det? Hade det getts ut om det var en okänd debutant som hade skickat in det? Jag tror, baserat på vad jag läst för recensioner, att en stor del av anledningen till varför Go Set a Watchman såg dagens ljus är för att det var ju Harper Lee. Troligtvis hade inte det litterära innehållet spelat någon roll, den skulle ändå sälja på grund av namnet. Hade förlaget råd att inte ge ut den? Många frågor som ännu idag inte riktigt fått något svar, och troligvis aldrig kommer att bli besvarade. Det blev två böcker i alla fall innan hon dog vid 89 år ålder. 

To Kill a Mockingbird är fortfarande en av mina absoluta favoritböcker, sättet och vinkeln den är skriven på är genial och det är skrämmande att den fortfarande, ett halvt sekel senare, är så aktuell. Man skulle ju kunna ha hoppas att rasismen skulle ha varit mindre utbredd, att vi skulle ha kommit lite längre som människor 2016, men istället tycker jag att det snarare verkar vara tvärtom. Jag kommer aldrig att vara tyst när folk i min närhet kommer med rasistiska uttalanden, jag kommer alltid att ta diskussionen - vi är alla människor. Vi har alla lika stor rätt till att vara här.  Även om författaren är död, så kommer romanen alltid att leva vidare - så blir det också med To Kill a Mockingbird. Om du tillhör skaran som ännu inte har läst den, gör det. Du måste inte älska den, du behöver inte ens tycka om den - men läs och se vilka funderingar som väcks, vilka åsikter. 

“I never loved reading until I feared I would lose it. One does not love breathing.” 
― Harper Lee, To Kill a Mockingbird

Astrid och hennes mamma åker till Spanien, men väl framme i huset så får mamman ett samtal från jobbet och hon måste åka till Kanarieöarna för att lösa en stor kris på resebolaget som hon jobbar för. Astrid som är van vid att mamman jobbar hela tiden vägrar att följa med utan säger att hon klarar av att vara själv i huset, till en början är det bara en natt som mamman ska vara borta. Men en natt blir till flera och det börjar hända mystiska saker i huset, Astrid upptäcker blöta fotavtryck på terassen och när hon är nere i byn så verkar byborna nästan rädda för henne och kvinnan i affären säger gång på gång att detta inte är något ställe för barn.

När mannen som bor nära deras hus och som även får uppdraget att hålla ett öga på Astrid varnar henne för att bada i sjön så blir såklart Astrid nyfiken, hon har simmat och badat där flera gånger utan att något har hänt. Men hemma i huset igen hittar hon en tidningsartikel som hennes mamma har tagit med sig; under sjön ligger en by. En by som tömdes på folk för att bli en vattenresovear, men samma dag som byn fylldes med vatten så hade fem barn smygit ner för att leka kurragömma bland husen... Astrid tycker sig se barn i byn och undrar om de är samma barn som lämnar blöta fotavtryck uppe vid huset - de verkar vilja leka kurrgömma med henne...

Jag har läst några andra av Dahlins böcker, bland annat en av böckerna i Skogens Systrar trilogin, vilket gjorde att jag trodde att Kurragömma skulle vara läskigare än den var. Plus att några av barnen som lämnat tillbaka den sagt att den var "sjukt läskig", så jag hade lite förväntningar på boken. Men nja, måste säga att den var ganska ljummen. Handlingen kommer inte igång, man vet ju lite av vad som ska hända på baksidan av boken men det är först ungefär i mitten som handlingen börjar komma någonvart och det blir lite läskigt, men sådär nagelbitande blir det aldrig. När handligen väl kommer igång och Astrid börjar förstå att barnen inte är vanliga barn så tycker jag att det går lite för snabbt, men jag får ändå inte den där spännande känslan som jag tycker borde infinna sig utan det blir mest ganska platt och känns lite hafsigt. Storyn har helt klart rätt förutsättningar för att bli läskig, men det känns som att författaren håller tillbaka.

Jag har Hjärtlös som Dahlin gav ut för ett par år sedan på min läsplatta, den verkade ha fått bra recensioner när den kom ut och jag är nyfiken på om den är mer spännande/läskig än Kurragömma, som mest (tyvärr) blev en stor besvikelse. Det krävs inte speciellt mycket för att skrämma mig, men Kurragömma kommer inte ens i närheten av läskigt, även på min skala.