Det börjar finnas en melankoli bakom varje rasslande andetag, en bestämdhet i varje steg, lite mer vilja i irisarna. Insikten om att trollskogarna är långt borta, att viljan inte är stark nog ännu. Mannen som väntar får vänta lite till, jag ser honom framför mig varje kväll, rutinvan släcker han glasverandan, viskar åt tjärnen, stjärnorna, skogen, mig innan han vänder sig om och fortsätter till sovrummet. Hans händer kan fortfarande inte krossa hjärtan, hans bruna ögon djupnar, mörknar för varje år, skiftningar & brytningar. Mina förblir grå/blå/gröna & jag förstör liv på löpande band; håll dina vänner nära & dina fienden närmre. Det finns en tid men inte nu, det finns rum men inte här, det finns drömmar men inte vilja. Trötthet bakom ögonlocken.

We say goodbye in the pouring rain.
And I break down as you walk away.
Stay, stay...

Saturday looks good to me, ett band jag hittade någon gång under tvåtusenfem.
Så jävla geniala texter:

"Now you wonder why the notes are always bruised and bent
You think that it's your song but it's your instrument
You want to turn invisible and try again
I'll kiss you in the kitchen and I'll count to ten
And then when you wake up
All of this will just have been a dream"

Du kommer börja tappa bort dig själv. I början kommer du inte märka det, småsaker, småsmå delar utav de byggstenar som bildar din personlighet, din identitet kommer att försvinna. Ersättas av delar du inte känner igen, som känns syntetiska. Men du kommer att anpassa dig, du är bra på det - skaffa en rollbeskrivning & du kan spela nästan allt. Det kommer att krackelera, men inte än (slå, lilla hjärta, slå), det kommer ett major breakdown, men inte än. Det kommer dagar då du känner dig som en betraktare till ditt egna liv, det är lugnt, det finns dagar du försöker stirra din egna spegelbild verklig - hitta något mänskligt hos henne, något vackert.

I maj befinner du dig på Barnens Ö utanför Norrtälje, Stockholm. Det är CBY, du har syster yster & moster & hennes sambo med dig, det kommer bli en av de bästa långhelgerna du minns. Sena nätter, trummor & didgeridoos & eld & allt bara spinnerspinnerspinner. Du kommer träffa så många nya vänner, glömma lite vem du har blivit & hitta tillbaka till ditt gamla jag som du börjar tappa bort lite tidigare (ungefär januari samma år).

Ta vara på tiden, det är ett fint år. Du kommer träffa Mikke på ett fik i Stockholm, ni kommer skratta  & prata under några timmar, hon är lika vacker som du alltid föreställt dig. Det är också i Stockholm du befinner dig bara några dagar innan du ska börja ettan på gymnasiet & allt är sådär ganska perfekt. Försök hålla kvar vid den känslan, den är flyktig & allt för ofta bara ett andetag lång.

men du...
fortsätt smyga ut om nätterna

"Men herregud..! En läkare kan rädda liv i mycket liten skala. På min klinik eller på sjukhuset. En författare kan rädda livet på miljoner genom att få människor att ändra åsikt."

- Nawal El Saadawi, Egyptisk författare & revolutionär

Nawal är läkare från början & fick frågan i Babel:
"en läkare kan rädda liv, vad kan en författare rädda?"

De tror att du aldrig pratar om det.

De tror att du är i något stadie av posttraumatisk stress. Jag tänker inte berätta för dem, dina ord är säkra hos mig, jag tänker inte berätta för dem, du får berätta själv.

Du brukade berätta för mig; minns tydligast nyårsafton när du var tillbaka i den trygga lilla fd. hamnstaden, vi hade varit ute & ätit, skrattandes hand i hand på väg över bron. Första smällaren. Jag tänkte inte på det förrän du stelnade till bredvid mig, panik i de annars rofyllda rådjursögonen. Det blev för mycket för dig, de bekanta smällarna i en stad där du borde känna dig trygg, skyndsamt gick vi hem till din lägenhet. Kollade på en film, skålade & pussades vid midnatt. Men dina ögon återfick aldrig lugnet den natten. Framåt småtimmarna, i sängen, åh jag saknar det saknar det saknar det, din värme mot min ryggrad, din hand över min bröstkorg, hudnära.

Det började alltid med viskningar, dina berättelser, som en viskande våg långt ut till havs som växte, som till slut slog mot stranden med samma kraft som en tsunami. Destinationer, bakgrunder, personer, som om du var en romanförfattare presenterade du noggrant, som du aldrig ville nå händelsen.

Pojken som med förvånad, nyfiken blick sitter på britsen och kollar på de blodiga klumparna som för någon timme sedan var hans fötter. Flickan med den röda klänningen som sprang rakt ut i ett minfält. Du kunde aldrig förmå dig att framkalla bilderna från den dagen. Kvinnan som ligger på knä framför amerikanska soldater som nådde lägret några minuter för sent, bakom henne ligger fyra kroppar. Hennes man & tre söner, brutalt avrättade - blod på de kalkvita väggarna. Utbrända fordon som sprängts av vägbomber, kropparna så svårt brända att identifiering är nästintill omöjlig. Den unga soldaten som dog när han drog två afghanska barn i säkerhet, ljudet av kulsprutan fortsatte eka inom väggarna flera minuter efter han stupat, barnens stora, förvånade ögon försökte ta in scenen, förstå. Den lilla leendes pojken som inte kunde vara äldre än elva år, som bar krigets spår; bägge benen som stumpar under knäna, vänligt leendes satt han och sålde persikor i hörnet på torget varje dag.

Du begraver ansiktet i mitt hår & jag vet att jag inte vill veta vad du ser när du sluter ögonen, vill inte höra skriken i dina drömmar, jag hade aldrig kunnat lyfta kameran mitt i en eldstrid, aldrig kunnat trycka på avtryckaren & dokumentera det jag ser.

Mina ord som viskningar ut i natten, munnen torr som ökensand;
"du måste berätta deras historier, du måste plocka fram bilderna, någon måste föra deras talan."
Din röst, whiskeyhest matt efter en natts berättande;
"det finns ingen anledning, västvärlden har slutat lyssna, det kryllar av likadana historier. Det har blivit en vana att se blodiga barn, att se sönderskjutna kroppar, övergivna skyttegravar. Jag kan inte göra någon skillnad, kan inte påverka."

& i kameraväskorna finns  fem fyllda minneskort, totalt 112GB med bilder; oredigerade, ocensurerade, brutalt sanningsenliga. Jag tänker inte tvinga dig.

En timme tar en vecka här, slå mig så att nånting händer
visarna på klockorna går bakåt här, jag skakar om kalendern
kyss mig så att nånting händer, slå mig så nånting blöder
elda upp mitt hus, gör det ikväll
så det finns nåt som glöder

För lite mer än ett år sedan så fångade jag årets första fjäril som hade fastnat på uteplatsen i Vallås, i ett litet litet glas föste jag in den, betraktade de vackra vingarna & de spröda benen i någon minut & sedan gick jag ut på gräsmattan & lättade på handen. Den flög rakt ut, rakt upp mot himlen. Det var första helgen jag spenderade i den lägenheten med katten Meow som sällskap. Första helgen på ett ställe som skulle bli lite av en tillflyktsplats för mig tills i januarid. Ett år kan gå så fruktansvärt fort. Jag gillade verkligen lägenheten där, uteplatsen & gräsmattan - satt uppe på kvällarna & läste kurslitteratur eller bara skrev på uteplatsen. Jag sov aldrig bra där, aldrig sovit så bra som i mitt egna sovrum, i min egna lägenhet. För ett år sedan hade jag studier, timjobb, häst (tillfälligt) & ett förhållande.  Idag har jag häst (tillfälligt) & lägenhet. Jag vet inte vilket som är värst.

fotot? från den där aprildagen, tagen med min mobilkamera.

han flyttar in i henne, oktoberljus, vitt kakel, en tår och ett hjärta som aldrig slog, en drunknad klippa, ett försvunnet hopp, ett halvöppet fönster, en fladdrande gardin. Bortglömda nallar, travar med böcker, regnsmatter mot hennes kinder, en lapp - ord utan förklaring; en analfabets förbannelse, svarta bomullstussar, näsdukar, stängda ögonlock, drömmar som en liten flickas men med en kvinnas verklighet.

Vi föds med brinnande hjärtan som fryser mer för varje tår.

Scen: [Int, skymning]
Roller: Tårarna & hoppet & hon (debutant) & han (amatör)
Soundtrack: ljudet av ett brustet hjärta & stundande höststorm

Do you believe in reinvention,
Do you believe that life is holding the clue?
Any way to face the silence,
Any way to face the pain that kills you.

du har andetag att somna till, en hand att hålla, ögon att möta. Det kommer göra dig lycklig för stunden men långvarig lycka är mycket mer svårflirtad. Bror gillar inte honom (har bror någonsin haft fel?). Du kommer lära dig hantera främlingar, att släppa in andra istället för att stänga dem ute - både på gott & ont. En av dem kommer lära dig att dansa med eld, men släpp aldrig din första instinkt om folk - du har oftast rätt. Lillebror kommer behöva dig, du är den han har utsett till den enda "vuxna" personen som han lyssnar på, litar på. Skrik om det behövs, han behöver någon som drar en gräns vid rätt & fel.

Din prinsessa försvinner. I slutet av året trillar en utmaning in i ditt liv, du kommer kämpa emot, men du kommer dela mer än sex år med honom. Ni kommer göra så mycket tillsammans & mot bättre vetande kommer du fastna för honom, fast du vet bättre, fast han aldrig kommer bli din. Era vägar kommer korsas under sex år, men aldrig förenas. För första gången kommer du ge upp.


& du?
sluta aldrig att skriva

Jag kan se nu varför du föll för honom; ögon som smält jade, bredaxlad med kortklippt brunt hår. Idag med ett vitt linne som antagligen får honom att se mer solbrun ut än vad han är, tatueringar slingrar sig nedför hans fina armar & han har det där självsäkra skrivet över honom. Jag minns din beskrivning, hur vi satt  & snackade på balkongen & du utan att tveka, utan att tänka efter bara slängde ur dig "jag tror jag har träffat någon". Jag fyllde på vinglas & du började med att säga att "han är en sån kille som man flyttar på sig för när man möter honom på stan", dina händer levde alltid när du pratade, sällan var de stilla, pausade. Dina ögon glittrade och du hade fjärilar i ditt skratt - när stjärnorna började rada upp sig som brinnande hjärtan på himlen satt vi kvar. Det var sommar och möjligheterna stod & knackade på vår dörr.

Jag och dåvarande killen mötte er på den där lilla italienska resturangen där vi alltid brukade äta, ni kom gåendes hand i hand som om förhållanden var en självklarhet och ni passade så jävla bra ihop. Han var trevlig och vi skrattade oss igenom en middag och efter det blev det allt mindre du & jag & allt mer du & din & jag & min.

(att jag inte såg det då.. att jag inte tänkte på dina långärmade tröjor, att jag inte märkte att du sminkade dig mer & mer.. att det var mer han & du än du & jag även om vi hade lovatlovatlovat varandra att aldrig gå, att alltid stanna, att vi var the real deal & killarna bara tillfälliga & flyktiga och vi behövde egentligen aldrig dem så länge vi hade varandra..)

Jag är på polisstationen för att fylla i något papper, jag är ganska mycket så som jag var när du tog min hand för första gången - jag går dit folk säger åt mig att gå, fyller i det de ber mig att fylla i & ställer inga frågor. Vissa kallar det apati. Jag kallar det överlevnadsförmåga. Jag sitter & väntar när han kommer in genom dörren. Våra blickar möts två sekunder & tystnaden blir nästan abstrakt verklig.

& om honom?
Han har handfängsel på sig & vallas mellan två poliser.

& om dig?
Din begravning är om mindre än tre veckor.

& om mig?
Jag saknar dig.

♥

nej, det är inte kärlek. Kanske förälskelse, it will pass, håll inte fast i något som inte gör dig glad. Det kommer dagar då du inte har en anledning till att gå upp ur sängen, nätter du inte kan andas för ångesten har fastnat någonstans i luftstrupen, nätter då du inte har någon som kan smeka dig över håret & viska snälla ord - det blir bättre, men det går aldrig över. Det kommer dagar då du inte tror att du klarar dagen, klarar skolan, klarar livet - men det gör du. Du har alltid varit en fighter, du klarar dig. Ring bror om det blir för jobbigt, han är klok & snäll & även om han inte säger något om det så gillar han att vara behövd. Ring J, hon klarar sig ur det mesta & vet vad du kämpar med. Du blir så ensam som du gör dig. Inom något år kommer du lära dig att aldrig lita på folk genom den hårda vägen - det är så det kommer vara i framtiden, du är en sån person som lär bäst av egna misstag. Det gör ont, men sånt är livet & det blir bättre. Du är värd bättre än allt vankande fram över parkettgolvet, alla timmars stirrande ut genom fönstret, alla sömnlösa nätter invirad i en filt på balkongen. & du kommer hitta en väg ut, även om det kanske inte är den mest optimala. Du är en fighter. Du kämpar. Ge aldrig upp.

men du?
ligg inte med dina ex.

längtar efter något som inte är ensamhet, längtar efter fingertoppar, fingeravtryck mot revbenen;


höra hans hjärta slå dubbelvolter bakom bröstbenet, känna hans viskningar mot mitt nyckelben, känna att det kommer bli bra, att det finns lyckliga slut. Vill kunna se en mening med alla ord, all smärta, all beslutsångest. Är rädd för likgiltigheten (slå, lilla hjärta, slå). Tänker på brors lugna röst. Tänker på vad han skulle ha sagt. Gjort.

;


skickar ett sms
(jag vet inte vem jag är)

får inget svar.

The Vaccines, grymt bra band.

Pappa, syster, "storebror" med flickvän har varit uppe i garderoben, letat fram diabilderna. Jag fick springa ner två trappor och leta efter projektorn. Ljudet av stativet som fälls upp, duken som dras upp, den där speciella lukten av bilderna. 36-40 bilder per magasin. Magasinen är aldrig räknade. Slumpmässiga val, man tar ett magasin och ser vad det ger. Vi hamnar i Rhodos, -87. Pappa, "storebror" & hans pappa (its confusing, I know, men min pappa var nog mer hans pappa än hans riktiga någonsin  var). Rhodos, en knappt vitmålad ö på den tiden, pappa sitter som en sagoberättare med bläddraren i handen. Minnesbilder i pupillerna. Glömmer sitt kaffe bland orden. Ljudet av projektorn som bläddrar, byter bild, minns sena barndomskvällar med bilderna på duken, pappas sagoröst som berättare. Vackra skogar, människor som varit en del av deras liv, ödlor, hotell & natthimlar bläddras förbi. En kritisk "storebror" som fotar bilderna med sin kamera, skrattar åt sin pappa, diskuterar minnen med min.

-87, "storebror" var cirka 14 år, fångade krabbor, snorklade. Turistfällor, kalkvita klippor, turkosa vågor. Massor av katter. Tanter som satt och sålde handgjorda saker längs vägarna i staden. Pappa som borde ha blivit fotograf - han hittar bilderna, han har den där blicken. Det är en gammaldags konst, då gick det inte att censurera, radera på samma sätt. Pappa som 27 åring, smalare med skratt i blicken. Många leenden, vattenpolo, en strumpa på väggen. Försök till nattbilder, någon lyckad (väldigt svårt tagna på frihand med lång slutartid). En sur "storebror" som inte få gå till spelhallarna. Savas. Lisa. Namnet på någon jag aldrig verkar komma ihåg. De bollar namn mellan sig, ivriga att minnas.

Efter Rhodos blir det rörigt. Många hopp; födelsedagskalas i det vita huset med det höga staketet kring altanen. Päronträden. Midsommar i Stråvalla - bara under kvällen sen blev pappa för full. Brandkåren, han har byggt hinderbana åt mig och syster yster; minns hur han brukade sätta oss i ringarna, hissa upp oss en bit & sedan få oss att gunga. Kalv, campinghelg, morbror trollkarlen & syster yster som hoppar i vattenpölar. Astrid Lindgrens värld. Sedan tillbaka ett par år; till kanarieöarna & puerto rico där mamma & pappa träffades. Pappas ensamma bilder från Rhodos innan mammas tid. Champagne på stranden, kompisar på hotellrummet, händelserika nätter.

Efter -92 finns inte många bilder. Pappa säger att det beror på att farfar dog. Jag kan inte säga om han är allvarlig eller inte, men att sitta uppkrupen i soffan & höra hans & "storebrors" diskussioner kring minnen får mig att känna mig som tio år igen.