Det börjar finnas en melankoli bakom varje rasslande andetag, en bestämdhet i varje steg, lite mer vilja i irisarna. Insikten om att trollskogarna är långt borta, att viljan inte är stark nog ännu. Mannen som väntar får vänta lite till, jag ser honom framför mig varje kväll, rutinvan släcker han glasverandan, viskar åt tjärnen, stjärnorna, skogen, mig innan han vänder sig om och fortsätter till sovrummet. Hans händer kan fortfarande inte krossa hjärtan, hans bruna ögon djupnar, mörknar för varje år, skiftningar & brytningar. Mina förblir grå/blå/gröna & jag förstör liv på löpande band; håll dina vänner nära & dina fienden närmre. Det finns en tid men inte nu, det finns rum men inte här, det finns drömmar men inte vilja. Trötthet bakom ögonlocken.