Jag ska ingenstans
Jag bara bryter lite is
Det sägs att allting vänder
och det stämmer väl på sätt och vis

Jag har inte glömt hur man håller i en penna. Får den att dansa över arken. Jag har inte glömt hur man komponerar textstycken på ett tangentbord; minns fortfarande tangenternas flöde. Tappar dagarna ibland. Tappar balansen oftare. Ive always been a quick fade. Världen bleknar lite, som efter man legat i solen för många timmar & försöker få klarhet bland färgerna igen. Oskärpt. Det värker i bröstet, något försöker tala om för mig att jag ska lyssna - jag orkar knappt tala. Det är lugnt, ni kan hämta mig nu. Det är lugnt, jag är trygg nu. Det är lugnt, jag vet vad jag gör. Det är lugnt, jag andas. Det är lugnt, jag är nog fortfarande värd slagen bakom bröstbenet.

& vet ni vad? Jag fasar redan nu för framtiden.






- Make a wish, brukade hon säga & jag brukade blundablundablunda & tänka på henne
på  mig

på framtiden.



Det är lugnt, hon är borta nu. Hon har varit borta ett tag nu.

Ibland är nästan livet bättre än sagorna.
Bjuder på dessa...

         

         

                 

Barnslig lycka it was.. Tack Matilda!

Det började egentligen i november tjugohundranio med en halt häst. En halt häst som behandlades i en framkota och sedan flyttades ner i ett utestall och halvt glömdes bort. På något sätt blev det så att jag tjatade mig till att ta hand om hästen som blev lite bortglömd. Under julhelgen promenade vi runt i ridhus och pysslade, han var så snäll så snäll trots boxvilan.

I januari fick han komma ut i hage, senare i januari fick han börja ridas så sakta. Första gången jag satt på honom var på en lektion för Sofia, sista fredagslektionen. "Se inte så spänd ut.." fick jag nog höra hela passet, "inte så lätt" mumlade jag till svar.. Jag hade kanske ridit honom ~tio gånger under fem år, hade inte något bra minne av honom eftersom jag mest tyckte han hade varit stel och framtung. Så jag fick börja rida honom varje dag. Långsamt sätta igång honom och försöka muskla upp.

I april fick han en "knäpp" i ryggen på grund av att han varit ute utan täcke i blåst (känslig häst..) vilket gjorde att han staplade fram med ryttare.. Ett linimentbad och täcke senare såg det lite ljusare ut, men vi backade lite i igångsättningen och tog det lugnt några dagar. De återbesök vi var på såg bra ut, jag var nöjd, Pices var nöjd. Vi traskade mycket i skogen, ofta med mig på marken eftersom jag tyckte det var ett snällt sätt att ge honom en chans att bygga muskler utan mig på sig. Han krånglade lite uppsutten, gick emot skänkeln, slog mot spöet, tjafsade med bettet, vilket vi kom tillrätta med efter lite hjälp & nytt bett.

Under maj var vi ute och betade mycket, intensiteten i passen ökade och jag red med på lektioner för att få hjälp. Han började bli fin i kroppen, mycket jobb, många backar & stenar & stockar senare.. Han började gå med på vissa lektioner med vissa ryttare, dvs människor som kunde rida ihop honom och få honom att jobba. Den 22:e maj gick vi omkull när vi travade upphöjda cavalettibommar. Ensamma i ridhuset, jag känner bara hur han snubblar - sedan inser jag att jag är på marken och han är nere på knä någon meter bakom mig, försöker balansera upp sig men ger upp och lägger sig på sidan. Jag är uppe innan han och pratar lugnt med honom & försöker rulla undan bommar så att han kan resa sig ostört. Han reser sig, skakar på sig & kollar på mig precis som va? vad hände? Jag tar tyglarna och promenerar några varv, konstaterar att jag inte ser någon hälta. Går in i stallet, letar upp någon som kan springa med hästen - han är OK. Jag är i värre skick. Kyler frambenen bara för att, kyler min hand samtidigt. I efterhand inser jag att jag landade på vänstersidan med handen i backen, jag hade blåmärken längs revbenen där min armbåge stött emot och handen var svullen. Ringer pappa & säger bara att han ska köra mig till akuten eftersom handen börjat svullna rejält. Han körde hem mig, skickade in mig i duschen, ringde sjukvårdsupplysningen, de sa att vi skulle avvakta. Får två tabletter smärtstillande (vet än idag inte vad det var, men jag sov gott.. halva dagen).

Kunde inte rida på två veckor efter olyckan så det blev skogspromenader när han inte gick lektioner. I slutet av juni hade jag honom på ett läger, fullt musklad, nästan i full kondition. I början av juli flyttade jag ut honom till Tiarp. Han hamnade på ett stort fält tillsammans med unghästar. Juli rasade iväg. Ibland var jag där på morgonen - då fastnade jag ofta i ladan där de brukade ligga och sova efter att ha ätit hela natten. Jag vet inte hur många gånger jag satt med hans huvud i mitt knä (& en och annan unghäst försökte äta på mitt hår..). Vi red ut, galopperade barbacka i ridhuset, myste i paddocken & mycket mer.. I början av augusti lämnade jag tillbaka honom - han kom tillbaka sist för dagen & det blev en del galoppvändor på fältet med kompisarna.. Jag red lite på honom under veckan innan lektionerna skulle börja. Sedan var han tillbaka som ridskolehäst, jag red på honom då och då under lektionerna, men han var inte lika fin som under sommaren..

Den 15:e november när jag skulle ta av honom ett täcke vägrade han stödja på höger bak, det blev inte bättre och den 17:e åkte vi in till klinik och röntgade. Tre hovbensfrakturer konstaterades. Varav en väldigt nära hovleden (med risk för pålagringar). Strikt boxvila och gips, en vecka senare ringsko med special-kappor. Vid jul fick han börja skrittas för hand, de första veckorna var han som en stor hundvalp. I slutet av januari var inte livet kul längre & han började resa sig, bocka, dra iväg. Försökte vifta ner mig några gånger. Ett stigbett senare kom han på att han hade fyra ben att gå på, men var fortfarande opålitlig.

Återbesöken såg ganska fina ut och jag fick börja skritta uppsutten i mitten av februari ungefär. Nervös som bara den eftersom jag visste vad han kunde göra, men han höll sig lugn & på fyra ben för det mesta. Den 6:e april var det dags för det tredje återbesöket och allt såg finfint ut - han fick börja gå ut och kunde börja travas lite lugnt. Efter fyra dagar i hage lyckades han sträcka sig, kyla och skritt tillsvidare. & det är ungefär där vi är idag.. Igår skrittade vi ut med mig i sadeln för första gången i år, han var väldigt pigg och framåt i början, sen kom uppförsbackarna ;) 

Liksom Loke har Pices lärt mig massor; bara att veta att jag kan muskla upp en häst på ett bra sätt, att jag kan få honom fin och i hyfsad kondis från januari till april fick mig att inse att jag kan mer än jag tror. Finaste prinsen <3 & i sommar är min sommarprins förhoppningsvis tillbaka på fältet med unghästar & leker för fullt - men det är en bit kvar dit..

Idag bjuder livet på:

*ortoped, få reda på vad MR visade
* lite självförakt & mycket tankar
* handla med Ems
* skritta på Pices

Ge mig något med lite mening i. Eller något att gräva med.

Var på poetry slam tidigare ikväll, hallandsfinalen för att plocka ut ett lag till SM. En av deltagarna var Asta, 91 år. Jag såg henne tidigare i år under en öppen scen-kväll på biblioteket, då satt hon på en stol och läste några dikter. Idag stod hon på den lilla scenen på fox & anchor, bland allt folk och i scenljuset såg hon liten & skör ut - rösten bräcklig i mikrofonen. Bredvid scenen sitter någon (sonen?) som hjälper henne att resa sig från stolen och gå upp på scenen - & sedan från scenen tillbaka till stolen. Hennes texter handlar ofta om uppväxten, pojkar, kärlek. Idag läste hon om sin propp som hon fick för något år sedan, tonårskärlek och döden. Hon låg på andra plats när grundomgångarna var över.

Om jag blir 91 år (vilket jag tvivlar på) så vill jag vara som Asta. Skriva & läsa, att ha någon som kan hjälpa mig på & av scenen. Någon som håller mig i armen & stöttar mig mot scenen. Som ser till att jag är där jag vill vara.

Du håller min hand (det är så jag vet att det är en dröm) & du bara ler när jag frågar vart vi ska.

Tackar nej till alla drömmar. Tackar nej till möjligheter. Fanfanfan. Trodde inte jag hade någon värdighet kvar men tydligen fanns det tillräckligt för att ringa & säga tack, men nej tack.

Fan, ge mig något meningsfullt. Något som betyder något.

Martha Wainwright - G.P.T

jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din




[P; minns du festen i trapphuset? Minns du den kvällen? Det var en betongsommar, jag minns att du hade fjärilar i ögonen när du log & stjärnor i ditt skratt. Minns hur du tryckte upp mig mot trappräcket & nafsade efter min underläpp; jag tror mina ögon sa allt du ville veta. Du kände mig. I like it rough. Jag hade blåmärken över halva ryggen dagen efter (& lycka i själen). Du kunde mig, jag saknar det, att ha någon som vet vem jag är. Saknar dina trevande händer. Varma läppar. Miss you.. & någonstans spelades "Ramlar" med Håkan & du viskade mot mitt nyckelben "jag var ingen, du var aprilhimlen"]

Från solsken till regn på mindre än sexton timmar. Har sökt några jobb, nu ska jag krypa ihop i fåtöljen & läsa Murakamis Norwegian wood.

Skulle sätta mig & skriva en text om två hästar till en presentation, två hästar som är väldigt olika & haft olika förutsättningar. Mina älskade favoriter. Tänkte tillbaka, Loke & min historia går tillbaka  ~fem år i tiden. Sandra som var chef då tyckte att jag kunde rida på honom. Efter första gången var jag förbannad, jag avskydde den hästen, han kunde ingenting, var rädd för det mesta och hysterisk i många situationer. Sandra skulle promt ha upp mig på honom. Igen. Igen. Igen. & någonstans på vägen klickade det.

Det ligger massa tålamod & tid bakom den hästen han är idag. När han kom så stod han mest och trycke mot den bakre väggen i boxen. Det gick inte att lyfta en enda hov - det gick inte att röra benen öht. Träning & tålamod. Baxa upp honom mot väggen för att slippa få sexhundra kilo häst på sin rygg när man försökte lyfta en hov. Lära honom att stanna när man tog i tygeln, att inte sticka om man råkade skänkla för starkt. Att inte hoppa över flera cavalettibommar samtidigt. För några månader pratade jag med Johan som skodde hos oss när Loke kom, han berättade att han upplevt det som att han blivit slagen. Ingen vet hans egentliga historia. Jag vet bara att han är mer skeptisk mot män, att han alltid håller lite koll omkring sig och att han reagerade på plötsliga rörelser när han kom - vilket har blivit bättre idag.

Inhoppningen gick inte helt smärtfritt. En gång när Sandra satt och hoppade kom de fel in på en oxer och på något sätt snubblade han på bakbommen och slog nästan runt. Vi trodde knappt vi skulle få över honom över en bom igen, men det gick. Han var inte det smidigaste världen sett, men väldigt snäll. I början hoppade han ibland rakt genom hinder, trampade om massor och stannade en del. För att vara en tinker som de flesta ansåg som helt hopplös för ett par år sedan hoppar han över förväntan idag, jag har hoppat 1m bana på honom & på någon höjdhoppning kom vi levande över 1,15m.

En höst för ett par år sedan vid ett utsläpp lyckades han fastna med näsborren i ett dörrhandtag (bråk vid dörren..) & slita sönder lite och få ett sår. & jag fick ett samtal någon timme senare om att jag gärna fick komma upp till stallet och "ta hand om min jävla häst". Jag var den enda som fick komma i närheten. Än idag finns det tillfällen folk ringer & ber mig komma upp och fixa något med honom. Droga honom. Rycka man. Tempa. Sårvård. När jag går in i stallgången brukar jag vissla & säga något typ Loke, tokelok eller liknande - de flesta dagar sticker han ut huvudet genom valvet & gnäggar till svar. Jag smälter lika mycket varje gång.

Någonstans under åren blev han mångas favorit (från att inte varit speciellt omtyckt alls) och idag vet inte särskilt många om hur mycket jobb det ligger bakom den hyfsat snälla, trygga hästen som de ser springa runt i ridhuset. Det har varit en oerhört lärorik resa. Sällan jag har fått vara med en häst så här länge.

Aldrig har jag fått ut så mycket av en häst innan. Aldrig har jag vågat fästa mig så mycket. Det kommer vara ett äventyr tills vi säger hejdå.
Älskade fina ponny.. Min finafina hjärtans fröjd.
Och nu till verkligheten: hur kan man få ner ett par rader som beskriver en häst man har följt under fem år och varit bästa kompis med under tre? Det finns så många fler historier att berätta, så mycket mer att berätta om min söta tinker som inte påminner om någon annan häst jag någonsin träffat.

               

Cred till fotografer:
1, 8, 9: Matilda Andersson, 6, 10, 11, 12, 13: Lisa Eliasson, 2, 15: Emma Lindestaf, 3: Syster yster, 14: Hannah Gustavsson

Cause I spent every summer wishing on dandelions,
til my voice turned broken and hoarse

Drar ut i det fina vädret på äventyr.. Återkommer ev. i natt.

I don't wanna break your heart in...
Break you heart in two halves
Keep one half
And give one half to me

The Strokes - Evening Sun

Var hos veterinären igår på återbesök.. Frakturerna hade läkt finfint och efter tre månaders skritt får vi nu börja trava lite smått. Han får även komma ut i hage, något som han tyckte var helt underbart. Lotta ringde och sa att han hade fräst runt en hel del (med benskydd & boots på, jag ville helst slagit in hela honom i bubbelplast & vaddera hagen). Så jag ska dit om en stund och plocka in honom och se om det går att rida på honom eller om han har mer spring i benen.

Som det ser ut nu blir det ännu en till hästsommar. Ännu fler dagar med min sommarprins ♥

Drömmarna. Precis som i verkligheten, som en tillbakablick (som ett slag i magen); stjärnorna tittar hoppfullt in genom dörren på glänt, han målar ett hjärta kring min navel & jag tänker "det här är allt". Tänker "det här är lyckan". Jag har aldrig varit bra på att stanna kvar i ögonblick - svävar iväg, my mind wanders skämtade jag & han log sitt sorgsna rockstjärneleende & viskade någonting i stil med så länge den alltid kommer tillbaka.. Har alltid varit svag för ögon & händer, alltid varit svag för gitarrister och trummisar.  Sällan har dock personerna bakom de fina ögonen, vackra händerna & svindlande solon fascinerat mig.

Hon ringer, har hört nyheten av någon vänsvän, inga namn behövs, kan känna igen hennes röst överallt. Som tagen ur en saga.
Saknar du inte honom?
Sakna är ett svindlande ord.
Vill du inte tillbaka?
Det finns ingenting att gå tillbaka till.

Samtalet djupnar, som alltid med henne, hon undrar vad som hände, jag har inga bra svar. Hon känner inte igen mina ord, mitt sätt, mig. Trekvart senare sitter jag med den vita luren i handen & lyssnar på tystnaden efter henne. Minns soluppgångarna hand i hand, vattenkrigen i skymningen, rödvinsfilosoferande & barfotasomrar nere vid havet. Viskar ut i mörkrets tystnad;

jag känner inte igen mig själv heller

Jag har en förkärlek till kortfilmer. De där som säger lite men betyder mycketmycket mer än så. Inte de där ytliga och tramsiga som de ibland kan bli, vissa har svårt att få till ett djup på tre till tio minuter, men get går. & känslan blir så jävla bra, jag har inte tålamod till att se långa filmer alltid. Strykstrykstryk, det var det enda ordet jag fick höra när jag jobbade med manus. Stryk. Kill your darlings. & so I did. Undra hur vissa filmer skulle sett ut om de flesta past-scenes & irrelevanta scener ströks - vilket annorlunda format de skulle ha. Vilken annorlunda syn på film vi skulle ha. & de flesta gångerna? Det är kortfilmerna som stannar kvar. Som talar i allt de inte säger, allt som inte hinner filmas istället för bara det som visas.

Jag har själv försökt i poesins värld;

My reason for breathing
Dina andetag mot mina läppar
(och jag andas dig)

(Det är aldrig lätt...)

Kill your darlings, he said

Mycket musik på sistone, blir lätt så tidvis. Idag har jag varit uppe alldeles för tidigt efter att ha lagt mig för sent, sovit två timmar på en soffa och försökt dricka kaffe utan mjölk. Jag har ett ganska tomt kylskåp, innehållslöst skafferi och min frys är inte mycket bättre... Förkylningen är inte bättre och jag orkar inte ta mig till maxi.

Har läst igenom Håkans "PS Lycka till ikväll", fascinerande. Kände att jag också ville vara on the road, på väg, i centrum för infernon. Något intensivt. Någon som inte är som jag. Älskar fotoböcker. Älskar upplägget foton, text, låttexter.


Se dig för lillebror, här kommer lyckan.
En liten pojke i för stora skor säger: 'Ja, Jag ska nog lyckas.'
Se dig för lillebror, här kommer lyckan.
En liten pojke i för stora skor säger: 'Jag ska nog lyckas.'

Detta är vad jag lyssnar på nu. Kalla mig nörd, men låttexterna.. magi. Minns somrarna, scenerna, det första, laddade gitarrsoundet som man längtat så efter en bra stund; drömmar flyter upp och blir nästintill verklighet; kärlek stillar begär.

Det tog sin början i en bil tillsammans med mitt stora jag utanför Halmstad med Fånga en fjäril. Sju år senare är jag fortfarande frälst. Snor citat som en dåre & sjunger med i varenda låt. De i listan är mina personliga favoriter, eller någon jag har en speciell koppling till. Minns första konserten, då jag upptäckte Av ingens frö, eller natten då en kille med gitarrsträngsmärkta fingrar ringde & sjöng Inte för kärleks skull bara för mig, hur poppojkar viskat jag vill bara gå hem med dig.. mot mitt bröstben på dansgolvens kaos och hur perfekt låten nästan perfekt är i vissa situationer.

Strimmor, hur många gånger ska våren
kunna drabba dig om igen,
och ljuga de vackra historierna
om den stora kärleken


Total kärlek.