Trodde sällan jag skulle säga det här: men jag saknar alla galna nätter. Saknar en hand i min över snubbelsten med högklackat. Skeptiska busschaufförer. Saknar att inte riktigt veta var man vaknar. Var man är. Snackar minnen med en klump i magen - jag tror det kallas saknad. Längtan. T frågar om jag ska med ut i helgen - om jag vågar. Hon är fortfarande jävligt vild & vacker. Virvlande.

Alla telefonsamtal på morgonen - var är du? hade vi kul? Känslan av att någon kommer ringa, sakna. Vilja veta var man är - en trygghet i kaoset. Vissa morgonar: hand i hand i en soffa. I ett badkar. Ett golv. Parkbänk. Skrattandes snubblande hem alldeles för sent (tidigt?).

& det bästa?
när T ringer mig & säger att hon ligger & kollar på sina stringtrosor som är fastlimmade i taket i hennes kök.

& jag tror att jag ska ut i helgen. bara för att.

Vi står på scenen,
du och jag
vi dansar våra fötter blodiga
på livets rosentaggar

våra toner, vår musik
förblir trasigt tonsplitter,
applåderna har tystnar för längesedan,
vi behöver dem inte längre,

vi är andetag nu för tiden.

scenen är vår,
vi lämnar blodiga fotspår efter oss,
spelar våra roller, säger våra repliker
likt ett bortglömt Romeo och Julia manuskript,
men sista raden är ännu inte skriven,

får vi varandra?

du kan falla för mig men inte för världen,
inför Gud är vi alla lika,
är det inte så?

vi lever för att dö men om vi
dör för att leva?

Min Romeo föll för längesedan,
han föll för drogerna, för kärleken och för hatet
som driver alla för långt,

vi har aldrig vetat vad vi letat efter,
det skulle inte vara värt det.
vi irrar runt i egengjorda labyrinter,
går vilse i ögonen på människor som sett för mycket,
snubblar på våra egna fötter som burit oss hit,
gråter till minnena om de vi var,
de som världen glömde bort,

våra gamla liv är bortglömda,
hemlösa och utan själ,
men huvudsaken är att vi andas,
för det gör vi ibland.

hatet formar det kärleken förstört,
vi är skuggor nu.

Kärleken lurade Romeo och Julia
så den kan lura oss också,
så gå inte ner på knä
be mig inte om ord som jag inte kan uttala,

jag kan slicka bort blodet från dina spruckna läppar,
jag kan kyssa bort dina tårar du fäller ibland,
jag kan röra din kind och se dig i ögonen,
säga ord av kärlek, tröst och närhet.

För du och jag är lika naiva som Romeo och Julia,
vi kastar sten i glashus och låter spillrorna
smeka våra skuldror,

men vi är något som berör nu för tiden,
folk gillar att iaktta kaos och förödelse
så länge det inte kommer för nära dem själva.

för vi är spindlar utan ben,
romantiker utan hjärtan,
fåglar utan vingar
men vi berör,
och det är det som spelar någon roll,
inget annat.

Scenen är vår,
vi kan dansa våra fötter blodiga
för det är bara vi som kan höra
musiken som driver oss,

som tar över våra hjärtslag,
blir våra andetag, vår kärlek.

Men vad händer när ridån går ner?

Älskling,
vi är alla andras andetag,
men vi är inte våra egna.

För det är slut nu.
Det är över.



& lyckan flyttar in bit för bit igen.

Some say that
Time changes
Best friends can
Become strangers
But I don't want that
No not for you
If you just stay with me
We can make it through

"Hur säger man jag älskar dig på persiska?" Fotografen i andra änden av världen suckar, rösten är matt och jag kan riktigt se honom framför mig; hur han sitter i en sliten stol på något nedgånget hotell som gjorts om till mediacenter. Hur han gnider sina underarmar av gammal vana. Han harklar sig:  "för jag tror att vi har glömt det här nere".

& jag svarar:
                       من شما را دوست دارم

Just because everything's changing
Doesn't mean it's never been this way before
All you can do is try to know who your friends are
As you head off to the war

Pick a star on the dark horizon
And follow the light
You'll come back when it's over
No need to say goodbye

Regina Spektor - The Call

On the road igen.
Tankarna är kaos efter gårdagen - men såhär långt tror jag att drömmen om egna flyttlådor blir verklighet i januari..

beneath my feet and hold the earth in place...



Jag tycker så himla mycket om dig.

Alltid på väg bort, till något, någon annanstans.
Mina muskler skriker, jag är trött trött trött.
& nu, till Harrys för ett möte.
Återkommer när dygnet skaffat fram mer timmar till mig.

Men du om nån borde förstå att man inte gör såhär emot mig

Helst av allt hade jag velat krypa ihop i fosterställning i sängen & gråta & aldrig mer se ljuset utanför täcket. När jag inser att jag råkar vara tjugo år istället för sju och det finns en del logiska bristningar i resonemanget ovanför, biter jag bara ihop & påminner mig själv om att andas. Jag saknar mina tumvantar & vill vinter. Vill kylan. Vill kyssa vinterbitna läppar tillhörande någon som inte är som jag.

Återkommer snart, är & bygger en lost & found-låda att lägga mig själv i.

Knausgård & Sundström hos Skavlan.
Bor under helgen bland andras flyttlådor, betraktar ljuskäglorna på väggarna & hör sorgen som knackar på. Saknar mer än jag längtar, har huvudvärk & är utmattad, är helt slut. Fryser.

Just nu: bok-koma.
Fick mitt paket från adlibris innan, innehållande:
Its not summer without you av Jenny Han - sfortsättningen på Sommaren jag blev vacker. Får vänta på bok nummer tre (We'll always have summer), först 2011 kommer den ut ur bokpressarna.
Will Grayson, Will Grayson av David Levithan & John Green. Två favvisar, Green var kärlek vid första läsningen (Looking for Alaska), Levithan är grym på ungdomsböcker & sammarbeten.
Love is the higher law av David Levithan - för att han brukar vara grymt bra helt enkelt.

Vad jag inte märkte förrän jag presenterade böckerna för mamma var att alla är på engelska (förklarar dock priserna ;o) Hade inte en tanke på detta när jag la in ordern.

Under bevakning:
Rachel Cohn & David Levithans tredje sammarbete Dash and Lily's book of dares, samt den tredje boken av Jenny Han: We'll always have summer.

vill springa med utsträckta armar rakt ut i den mörka tjärnen, känna myren under fötterna - utmana dragkraften. Att vakna och inse att man fortfarande är i fel del av landet. Drömma om dig & de böljande fälten & rapporter från trädtopparna &

att vakna av ett slag i mellangärdet och inse att detta är saknaden.

Tracy Chapman - This Time