Helst av allt hade jag velat krypa ihop i fosterställning i sängen & gråta & aldrig mer se ljuset utanför täcket. När jag inser att jag råkar vara tjugo år istället för sju och det finns en del logiska bristningar i resonemanget ovanför, biter jag bara ihop & påminner mig själv om att andas. Jag saknar mina tumvantar & vill vinter. Vill kylan. Vill kyssa vinterbitna läppar tillhörande någon som inte är som jag.