tvivel

sånt som ligger och gnager, oroligt

 

 

alla andra verkar så säkra på att jag är på rätt väg; att jag gjort rätt val:

men har jag det?

 

varje vägskäl, varje val görs med känslan av att jag lämnar något, att jag går i fel riktning - jag har drömt så många drömmar att jag inte minns ursprungsdrömmen längre. Jag har alltid satsat på det andra tyckt att jag borde satsa på, där de har sett min talang: böcker, litteratur, på något sätt blev det bibliotekarie. Min offergåva? Mitt språk. Jag tappar meningar, ord. Im more comfortable with a languge that isnt my mother tongue. Jag vet att skrivandet, skapandet slutade långt innan högskolebesked och val och allt sådant. Jag vet att det slutade efter gymnasiet. Hade jag hittat tillbaka om någon bara gett mig karta och kompass? En vänlig klapp på axeln och en utpekad väg? Hade jag kunnat leva mitt liv i en annan riktning, med andra mål och färdvägar? Antagligen. Kanske fanns det bara ingen ärlig chans. Kanske gjorde jag bara vad andra hoppades att jag skulle göra: ändra prioriteringar. Skaffa mig en utbildning, ett 'riktigt' jobb - där har skrivandet ingen plats. Eller var det bara en tillfällighet? Alla dikter, alla texter - var det bara en tillfällig påhälsning av något som aldrig var menat att vara mitt? 

 

Så mycket frågor, så få svar och så lite tid. Jag saknar skrivandet, som en avlägsen vän som inte riktigt vill ha kontakt, november går alltid i skrivandets tecken & saknaden blir lite mer påträngande, mer märkbar. Jag fortsätter min vandring i högskolevärlden, det känns tidvis rätt. 

 

Men ändå;

tvivlet som en tjatig popsång i bakhuvudet.