Wild birds är ett familjeporträtt om hur våldet kan se ut bakom stängda dörrar, hur en syskonskara och en mamma försöker hantera en våldsam far och att behöva flytta från hus till hus. Språket är lätt poetiskt, abstrak som det även var i Dream boy, svårt att sätta fingret på vad det är exakt. Grimsley berättar storyn i du-format (you) vilket lyfter berättelsen en del i mina ögon, blir lättare att sätta sig in i, mer kännbart. 

 

Jag vet inte riktigt varför jag inte fastnar, språket passar inte riktigt berättelsen och vissa delar är väldigt diffusa och förvirrande. Jag gillar relationen som syskonen har med varandra, men Grimsley tar aldrig det steget fullt ut, det skrapar mest på ytan tyvärr och handlingen står och stampar ganska mycket på samma ställe. Vissa passager är välskrivna och tillför något, men det är lite för många delar som inte tillför handlingen särskilt mycket. Hade ganska höga förväntningar eftersom jag tyckte väldigt mycket om Dream boy när jag läste den för ett par år sedan, blir svårt att inte jämföra böcker när de har samma författare. 

 

Ska man läsa något av Grimsley så skulle jag hellre rekommendera Dream boy än Winter birds.