tänker mycket på det förflutna. Tänka - inte ältra, ångra en del men inte spendera varenda 22.22-önskning på att få saker annorlunda. Man kan inte ändra sånt som har varit, ärr försvinner aldrig helt - de bleknar. Tror det är för att jag är tillbaka i staden där allt hänt, brottsplatsen, återvändsplatsen. Tänker på alla kloka människor som har sagt att det får ta tid - och det är först nu jag inser att jag inte har bråttom, att  det är okay, att jag är okay. Man måste få tveka, tvivla, tänka; det hör liksom till processen så länge man kommer vidare. Och det gör jag nu.