; kulturjournalistikens vara eller icke vara


Hittade ett intressant inlägg av Camilla på debutantbloggen i min reader för en stund sedan kring recensioner. Ni som läst bloggen ett tag vet att jag är skeptisk mot litteraturvetare, litteraturpedagoger & litteraturkritiker (Loveina Khans är dock ett undantag) då de flesta recensioner man hittar saknar den konstruktiva biten - där det handlar om att höja till skyarna eller såga längs fotknölarna. I tidningarna får vi läsa en persons åsikter om en bok, en person som ofta har en utbildning kring litteratur och som antagligen läser böcker med andra "glasögon" än vad den tilltänkta målgruppen gör (och kommer antagligen hitta och lyfta saker som en "nöjesläsare" inte kommer lägga märke till). I många fall känner jag, som har en utbildning inom kulturjournalistik och läser ganska många böcker om året, en hopplöshet när jag läser recensioner - vem skrivs dem egentligen för?
 
Det är väldigt, väldigt få böcker som jag skulle få för mig att läsa som cirkulerar på kultursidorna i tidningarna - och om de väl gör det så brukar det vara böcker jag redan läst (det vill säga översättningar). Min skeptism började med Twilight - jag erkänner att boken har sina brister (de flesta böcker har), men när jag läste boken innan de andra delarna hade kommit ut, innan diskussionerna gick hett till i diverse medier - för vi får inte glömma att både första och andra boken hann komma ut på svenska innan hypen slog till. Jag läste från pärm till pärm - för Meyer fångade mig och det var en ganska fin upplevelse att gå sida vid sida med Bella & Edward. Det är oftast så jag funkar - jag läser (& markerar med blyerts eller post-it) och sedan när boken är slut så processerar jag, såklart tankegångarna finns där när jag läser också, men jag ägnar inte så mycket tid åt att fördjupa dem. Först senare när jag går tillbaka till de delarna jag markerat och börja fundera över vad det är jag faktiskt läst - först då börjar jag bli kritisk.
 
Twilight var inte vilken ungdomsbok som helst - det var en bok som öppnade dörren till läsning och litteratur för många. Det är nog också därför många unga idag hellre söker sig till bokbloggar för att läsa recensioner och tankegångar kring böcker, för där finns en annan objektivitet, en annan miljö, där finns möjligheten att föra en diskussion. Där man faktiskt kan få sin röst hörd. Jag hoppas tidningarna tar tillvara på kompetensen hos bokbloggarna och på något sätt ändrar attityden hos recensenter. För jag förväntar mig att recensenten älskar litteratur och läsning, att recensenten ska vilja påverka, engagera - skapa diskussion. Jag förväntar mig fler vinklar än lovord eller sågning. 
 
Jag trodde all läsning var bra läsning. Jag trodde särskilt att läsning av böcker som uppslukar en så totalt, som Stephenie Meyers böcker uppslukade mig och många andra, var bra läsning. För har man blivit uppslukad en gång, så vill man bli det igen, och söker vidare efter nästa bok att få drunkna i. - Loveina Khans  (DN, 2008)
 
 Fungerande litteraturpedagogik: förmågan att hjälpa unga att hitta ingångar till läsning, hitta böcker som fungerar för dem även utan att lägga värderingar i vad dem läser. Huvudsaken är väl ändå att de läser?


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback