Urg. Bland alla bokinlägg är det kanske dags att bli lite personlig igen, bollplanka lite. Mitt kontrakt på boende går ut i början av juni, alltså lite drygt tre månader tills jag blir hemlös igen. Har jagat lägenhet större delen av tiden här och ja, jag är lite knusslig. Jag vill inte vara inneboende, inte ha en del i "dublettlägenhet" & betala lika mycket hyra som om jag hade bott själv. Jag vill ha en egen lägenhet. Etta, tvåa, tjugo eller trettio kvadratmeter spelar inte så stor roll längre. Mina föräldrar är schysta, jag har någonstans att bo i sommar, men det vore ganska idiotiskt att tro att det skulle funka nu när det knappt funkade sist (& inte senaste veckan jag var där heller, i september under VFUn). Det är så frustrerande. Men: i Halmstad har jag eventuellt jobb, eller ialla fall så sjukt mycket bättre förutsättningar för att få ett jobb än här. Är bara så himla kluven just nu. Jag vill ha ett eget ställe där min katt kan få bo med mig, för jag saknar henne galet mycket. Som om inte studierna innebar tillräckligt med stress - är det verkligen försvarsbart att det ska vara såhär jäkla omöjligt för en student att få tag  på en studentlägenhet? 

 

Jag vill tro att det är meningen att jag ska vara här, plugga det jag pluggar eftersom ödet spelade korten så sist. Tidvis tvivlar jag så otroligt mycket, mest på min egna förmåga - men det kanske det är så det ska vara. 

 

Småsmåsmå skogsstigar istället för motorvägar.