jag får ett sms från ett nummer jag inte känner igen; lånad satelittelefon. Han säger att han kommer hem, att han kommer hem & att allt kan bli som innan igen. Att det kan finnas ett vi. Att ingenting har förändrats.

& jag vill säga så mycket att jag inte vet var jag ska börja, för att den natten du åkte till kairo.. Den natten gjorde vi slut på riktigt. Det finns inget du kan säga. Det finns inget du kan göra. Vissa val gör man bara en gång.

Tio år senare har ropen i Ryttargården i Körsbärsdalen dött ut. Inga frustande hästar i stallet, inga vita vingar mot himlens blåa grund, bara tystnad

tystnad

& de ljusrosa, sköra körsbärsbladen som dalar mot marken

... & never trust a heart that is so bent it can’t break

The Fray - Heaven Forbid
Låt som fastnar lite extra just nu...

Läser Den oändliga historien som jag enligt många borde tycka om, men jag tycker mest den är seg och inte alls sådär bra som de sagt; kanske för att man aldrig ska ha så höga förhoppningar på böcker man läser?

Det är 1904, Hanna Lundmark lämnar under natten det fartyg som hon varit kocka på när det ligger ankrat i Portugisiska Östafrika. Hon hamnar i huvudstaden Loureno Marques & blir av en tillfällighet ägare till den största bordellen. Hanna möter mycket olika människor under sin vistelse, hon försöker nå till de prostituerade men de vill inte ha hennes medkänsla, hon upprörs över hur de vita behandlar de svarta & måste till sist välja vilken typ av människa som hon vill vara.

Det finns bevis för att en svensk kvinna ägde den största bordellen  i Loureno Marques under början av 1900-talet, de dokument som bekräftar detta är skattepapper, vilket var noga bokfört under denna tiden för att visa att kolonien faktiskt var lönbar. Runt dessa dokument bygger Mankell skickligt upp en trovärdig historia kring vem denna kvinnan var och hur hon hamnade där. Vi vet egentligen faktamässigt ingenting om vad som egentligen hände, men många fartyg seglade via Portugisiska Östafrika till Australien med timmer och det är troligt att hon var ombord ett av dem.

Mankell skildrar på ett imponerande sätt miljön och människorna; hur rädsla & okunskap kunde ge upphov till ett så starkt hat, ett starkt förtryck. Det är skrämmande att läsa hur förslavade vissa människor var, hur lagar var olika mm. Jag saknar lite udden av hans språk, jag kan inte säga att jag direkt känner igen det - inte sådär poetiskt (på snudd abstrakt) som det lätt blir i hans andra skönlitterära verk. Mycket modigt att lyfta fram perspektivet av en kvinna i en era som var väldigt mansdominerad och även att så naket berätta om våldet, det öppna hatet & rasismen.

Mankell är enligt mig bäst i sin skönlitterära form, Minnet av en smutsig ängel kommer aldrig upp på samma nivå som bla Comedia Infantil, men är ändå en vemodig och nödvändig berättelse som man inte bör missa.

Masker. Kostymer. Kamoflauge. Maskerad. Fasader. Ytor.

Vi gömmer oss alltid bakom något, vi solrosbarn som växer mot solen med mod vi egentligen inte har; stjälkar som går av, som inte orkar bära oss längre. Vi har drömmar, planer, framtid men ingen väg dit, ingen orientering, vi vet vart vi vill men inte hur vi kommer dit. Det brukade vara så lätt, veckorna som timmar hand i hand, alltid på väg någonstans. På helgerna några andra, några som inte var som vi; roller, distanser. Nattklubber & barer som dimmiga minnen, de vi brukade vara & aldrig vill tillbaka till, som en dammig teaterscen med samma bakgrund, samma statister. Hon faller alltid för någon, faller lika lätt som inlandsisarna på våren. Hon har alltid en hand i sin, alltid den där gnistan i ögonen, ögonen som är lika blå som nyblommad förgätmigej, alltid ett leende på de smala läpparna, läpparna som ser ut som smultron på strån. Magiska nätter. Vi är aldrig oss själva, alltid några andra; det enda som består är tecknen vi använder oss av, sätten vi kommuncierar utan ord. Oftast snubblar vi hem barfota efter stängningsdags, fnittrar & går vilse bland kullerstensgatorna. & lika lätt som hon faller krossar vi drömmar & förhoppningar, men det är så skönt att slippa vara sig själv, att gömma sig; 

men varje gång jag ser henne på dansgolvet tätt intill kvällens kille tänker jag att

fan att jag aldrig blir kär

Noter till mitt x-åriga jag;

det blir aldrig enklare. Det finns inga bra genvägar. Det finns inte lycka eller olycka; det finns bara liv & död. & det kommer aldrig finnas någon vid din sida när du behöver det, men man vänjer sig. Man kan vänja sig vid det mesta om man bara försöker: förhållanden, vänskap, svek, lögner, framtid, drömmar, spillror, livet. Vissa personer får inte lyckliga slut, vissa personer säger hejdå alldeles för tidigt. Älska aldrig någon som inte älskar livet, aldrig mer älska någon du är rädd för (gillar, egentligen, det här med att älska & hata är för starka ord för någon som dig). & fäst dig inte vid något, det är inte värt det.




& du?

älska dig själv (för ingen annan kommer någonsin att göra det)

Det brukade viskas över sjön, det brukade susa i trädkronorna. Min mormor hade ett gammalt talesätt som hon då & då upprepade på tysta dagar “när träden inte talar är det oro på gång”, jag var för liten för att tänka på det då - det är först nu på äldre dagar som jag ser på himlen och tänker på ljussättningen som “orosljus” “sommarvarmt” eller “kristallvinterklart”. Jag växte upp bland skogarna, sjöarna, bäckarna, åsar, men alltid på mina egna villkor. När väggarna kom för nära i det bruna eller blåa huset så sprang jag ut bland den täta trollskogen, hoppade över gamla gärdsgårdar och vissa dagar önskade jag, verkligen önskade jag att jag kunde förmå mig själv att gå vilse, att försvinna ner i mossen, att råka försvinna ner i ett kärr av misstag. Problemet är att jag inte gör misstag, problemet var att skogen på något sätt alltid lyckades leda hem mig igen. Jag gillade alltid tanken på att aldrig ta samma stig två gånger & gång på gång letade jag efter nya stigar, ibland bara en tunn tunn linje mellan snår och buskar.

Jag kunde aldrig se min mormor och morfar bo någonstans mer än i det bruna huset, precis nedanför åsen, femhundra meter från sjön, omgiven av skog. Om man kollar på en karta så ser det ut som någon har kastat ut en handfull bruna prickar på ett grönt papper med en blå oval på. Husen som små, bruna prickar och skogen som en tät stickad kofta.

Jag brukade spendera mest tid i skogen och vid sjön. Det varierade hur sent bryggan kom i, vissa somrar låg stenbryggan ensam i vattnet flera veckor innan någon orkade förtöja träbryggan. Soliga dagar låg ibland vattensnokar och solade på stenbryggan, de höjde inte ens på huvudet när vi hoppade eller klev över dem, när värmen försvann och skuggan kom gled de ljudlöst ner i bryggans spricka.

Det kom smygandes, vi blev alla äldre, melankolin blev märktbart starkare sena kvällar kring foton; morfars harklingar blev allt tätare ju längre bak i historien vi hamnade. Först sålde de husvagnen, semestersomrarna blev förvisade till opersonliga stugor eller vandrarhem. Skjulet gjordes om till uteplats, jag brukade sitta där regniga dagar, lyssna på dropparna som slog mot plåten, kyliga dagar uppkrupen under en filt, alltd med en bok eller ett block i knäet.

Till sist sålde de huset. Huset vars mattor fortfarande skvallrade om nakna barnfötter, där man tysta nätter kunde höra skratt bakom tapeterna;

det brukade viskas över sjön, det brukade susa i trädkronorna. Nu finns det bara asfalt.

Tolvslaget bestod av lite släkt, lite rislyktor & många skratt.

& 2011?

Januari:
Flyttade hemifrån, till min finafina etta som jag älskar så mycket. Hade min skadade sommarprins som inte alls ville stå på fyra ben & som inte direkt var snäll mot mig alls. Gick & såg Narnia VotDT helt själv på bio, känslan av att jag gör precis som jag själv vill var... annorlunda men lätt att gilla. Mycket tonårsmusik. Hittade en kille som gjorde mig popparglad, men till slut föll vi likt stjärnfall & drömmen visade sig vara verklighet & verkligheten visade sig vara mycket kassare än drömmen.

Februari:
Det handlade mycket om Honom. Efterkrigstiden. Att hitta tillbaka till något jag aldrig riktigt haft, en verklighet som aldrig riktigt varit min egna. Det handlade mycket om att gå tillbaka. Jag läste ganska mycket böcker, flydde lite in i andra verkligheter, andra drömmar. Det var Poetry Slam på Fox & Anchor, mysiga kvällar & jag hade min lite smått odrägliga sommarprins. Fick en ny cykel & en inneboende.

Mars:
Hämtade hem Ellen, sötaste lilla fyrtassade tjejen.. Jag skrev mycket, hittade tillfälligt tillbaka till orden, till mitt gamla jag - släppte lite gamla saker & testade det där som folk kallar att gå vidare. Överlevde en MR & fick beskedet att tyvärr, vi vet inte vad som är fel men det kanske kan bli bättre om vi opererar.

April:
Mer poetry slam, skrev en del själv också (icke framtvingade ord), hästen lugnade sig & blev snällare, ett återbesök senare fick han komma ut i hage & slutade gå på två ben. Red till stranden & galopperade med finaste hjärtans fröjd - glad Lisa, glad Loke. Livet var lite bättre än i sagorna under april..

Maj:
Diabilder hos mamma & pappa, en hel barndom på bilder, pappas drömmande blick när han sitter framför duken med bläddraren i handen. Jag skrev en del under maj också, påbörjade "noter till mitt x-åriga jag", ett projekt jag gillade & som gav mig något. Jag började längta bort, drömma mig bort.

Juni:
Tänkte tillbaka ganska mycket, vad som formar oss, hur vi anpassar oss mm, gick på otaliga strandpromenader - nästan varje dag cyklade jag till hästen eller stranden. Hittade mitt fotoalbum & skrev om hur jag blev hemlös, rotlös - hur sköra barndomsminnen som blivit uppryckta med rötterna är. Mycket musik, mycket längtan efter något annat, något abstrakt.

Juli:
Fortfarande mycket ord, mycket musik. En del böcker. Sommarprisen var på Tiarp, åt gräs & blev tjock, busade med unghästarna & var mest nöjd. Vi började träna mer & mer, de flesta dagar satt jag bara & log på ryggen, så jävla fin var han - vi skrittade ut själva första gången & jag minns bara att jag undrade om det verkligen hänt eller om jag bara drömt. Min finafina ponny. Som jag saknar dig.

Augusti:
Hästarna kom hem från betet, hjärtans fröjd & sommarprinsen var mina i två veckors tid - Loke & jag ägnade alla dagar åt att traska runt i skogen barbacka. Fina snälla ponny. Snurrade runt på Tall Ship Races & tappade halvt bort mig själv i sensommarvärmen. Den sista veckan avslutades med en vecka på Naxos, Grekland. Blått vatten, fina stränder & värme.. Love.

September:
Frustration var en ganska envis vän under september; fick lämna in datorn Caspian på service, hade ingen häst, hade inte jobb osv osv. Var ute & gick en del med mamma & gula hunden, pratade mycket med folk, men det var ganska omotiverat, ganska oengagerat.

Oktober, November, December:
Sämre bloggare är svårt att hitta. Har inte hittat motivationen, har inte hittat orden. Har mest blivit musik, enstaka texter, det har inte riktigt funnits någon vilja, något mål. Mörkret gör mig trött & ljuset denna hösten/vintern har varit allt annat än uppiggande. Det har varit lite möten, lite aktiviteter - men ändå. Det har varit något som gnager.

2011: hade väl frustration, omotivation & rastlöshet som nyckelord. Vissa perioder har jag inte känt igen mig själv. Har ett par saker inför 2012, inte löften - det låter så fel, så pretantiöst & ångestbetingat, mer riktlinjer för hur jag vill att mitt liv ska se ut. Jag har lite behandlat mitt liv som om det vore en bit sten snarare än formbar trolldeg. Jag formar, jag bestämmer, jag går. Tillit, jag vill få tillbaka förmågan att lita på folk. Jag tror det är dags nu, att släppa, att våga gå vidare även om det är läskigt, även om det gör ont så är det ändå ett ganska viktigt steg i vad som jag tror är rätt riktning. Finns så mycket att jobba på, jobba med när man är såpass ensam, vilket delvis är självvalt. Men vi får se, många små steg blir i slutändan stora steg.