"When we said we were lucky, we didnt know what love could be one day. We were too young for love, much too young for the burning hate."

... skrev jag någongång under tjugohundrafyra. Morbror tonsatte & spelade in. Kan än idag komma på mig själv med att nynna på den lite då & då - konstatera att det fortfarande stämmer, blir man någonsin gammal nog för kärkek, för hat? Jag tvivlar på det.

& när jag tänker tillbaka på männen i mitt liv, alla (ganska) bad breakups så börjar jag undra om det verkligen är värt det, om det någonsin kommer kännas som att jag gör rätt val. Det är lätt att tänka att "jag aldrig mer ska vara rädd för någon jag älskar. Aldrig mer älska någon jag är rädd för. Aldrig mer. Det finns ett annat liv." Men svårare att leva efter. Svårare att lita. Att våga. Jag ska inte skynda, tänker på att jag brukade lyssna på Tracy Chapman i lägenheten i Vallås; precis efter Honom fastnade låten This time lite extra, stycket This time / I will not be hurt / I'm gonna love myself / More than anyone else / I'm gonna treat me right / I'm gonna make you say / That you love me first / And you'll be the one with the most to lose tonight.

Tänker tillbaka, tänker "we were too young for love, much too young for the burning hate." Hade jag kunnat ändra på saker så inser jag nu att det inte skulle ha haft någon betydelse för nutiden. Du hade inte haft mig, jag hade aldrig haft dig.