Det blev oktober, det blev november & sensommar blev höst på riktigt. Löven rasslar som sönderslagna sommarspillror på tomma gator, dimman smyger sig på allt oftare, allt tätare. Årets höst blev aldrig sådär brinnande färggrann som den brukar. Inte samma känsla. Inte samma hand i min. Kanske är det jag. Kanske är det naturen.

Jag tror det finns hopp kvar. Chans. Ge mig ett manus & jag spelar allt. Ge mig en väg & jag går. Jag skriver knappt längre, vet inte om jag lyckats ge bort den lilla biten talang jag hade. Det finns inga historier längre, ingenting som viskar i bakhuvudet. Finns ingen lust. Ingen inspiration. Det har varit vägskäl ganska länge nu; vägskäl & korsningar & pilar & asfalt & snår & jag kan inte bestämma mig. Kan inte verbalisera mina önskemål, kan inte namnge mina drömmar, mina visioner som jag faktiskt har ibland. Som faktiskt hittar tillbaka till mig ibland.

There are worse things than being alone.