Hela helgen har varit ett rus av känslor, adrenalin, kaos. Lycka, stress, skratt, panik, vänskap, gemenskap, besvikelse har gått hand i hand. Huvudvärken har varit en ständig vän. Stressen, sockret och adrenalinet gjorde antagligen så jag vaknade upp med vad som kan beskrivas som den värsta baksmällan någonsin. För er som inte vet kan jag tala om att vi haft tävlingar från fredags. Det började som regional med 1.20 & 1.30m på fredagen, 1.20 & 1.30 & 1.40 på lördagen, för att avslutas med 1.25, 1.35 & 1.45m på söndagen. Har kommit hem sent och gått upp tidigt hela helgen, stressen har gjort det svårt att sova osv. så igår kväll stängde jag av mobilen och väckarklockan & vaknade först vid 11 idag. Är dock fortfarande ganska slut. Nu ska jag läsa en bok & slappa tills klockan är vid 5, då är det dags att dra tillbaka till stallet...


Texten i rubriken kommer från låten Fast Car med Tracy Chapman: