Tvåtusenfem. Femton år. Nyförälskad (?). Året då jag blev hemlös, rotlös. Året mormor & morfar sålde huset, gården i skogen. Jag flydde alltid dit, tog mig dit under loven, rehabliterade min trasiga fot där många gånger. Den stora gräsmattan, altanen innan stugan - regniga dagar inne i stugan eller under husvagnsskjulet som senare förvandlades till uteplats. Alltid svala lakan, alltid den mysiga doften inne i stugan som talade om att man var hemma. "Finrummet" - rummet utan dörrar som på senare tid var det enda stället jag ville sova på. Den älskade grå soffgruppen - en av fåtöljena tiggde jag till mig senare. Sommarmorgonar; frukost med camomillté, mormorbröd och kalvkorv. Ibland ett morgondopp i sjön innan frukosten, friheten. Att bryta den där spegelblanka ytan, skrämma iväg fiskarna, utsikten - ängar & skog & sjö. Promenader till hemliga utsiktplatser som bara få kände till, alltid leta nya stigar i skogens viskande vrår. Drömmande kunde man höra träden viska - hovavtryck kunde tillhöra enhörningar, de små små fotavtrycken var älvornas - allt är möjligt i en tät trollskog. Alltid nära till kaniner, till hästar, åar, skogar, äventyr.

Saknar saknar saknar. Just nu önskar jag att jag hade kvar mitt älskade flyktställe. Min oas.


Lenka - Trouble is a Friend