Jag kan se det nu - varför alla trodde att jag var en sådan talang - varför alla sade skriv skriv skriv! Läser gamla mail & vill bara gråta, vill bara backa tiden, gå tillbaka, dra. Jag har gjort som Lasse - gått från att fatta ingenting till att fatta allting. Vill bara klippa, klistra, få allting helt - jag är för gammal för att bryta ihop, för ung för att bryta upp. Mitt samvete skriker; ta dig samman, ta dig upp GÖR NÅGONTING FÖR I HELVETE. Jag kan inte, jag kan inte lämna allt, kan inte lämna mitt hjärta kvar i hamnen. Jag har ett löfte att hålla, fyra löften faktiskt, jag kan inte svika dem, kan inte lämna allt som öppna sår rakt in i benmärg.

"Jag kan minnas alla sessioner nu - brutna strängar & trasiga nagelband. Din frustration som utdragna gitarrsolon, skorrande bas som studsar mellan väggarna - min skrivna frustration på papper. Jag gav aldrig upp - gav dig text efter text som du klassade som omöjlig. "För mycket ord, för lite känsla" "Det finns ingen takt, ingen rytm som kan hålla genom låten" "Texten ska fördjupa musiken - tänk kyssar & inte pussar". Tusen pappersbollar bredvid papperskorgen. Mina fingrar mjukt över keyboardens tangenter - spelar utan att tänka. Då jag fortfarande kunde, ville förnimma tonerna och styckena."