Om jag försöker så kan jag skjuta undan smärtan. Jag kan skratta, le & vara glad. En stund i alla fall. Sedan kommer tröttheten. Spelar ingen roll, värken kommer alltid tillbaka, helst när jag tror att den faktiskt är borta.

Läste ut Älskade Krig igår. Fyfan. Tårarna rann, vet inte om det var för att jag var så jävla trött vid två eller om jag blivit blödig. Men fyfan. Ändå var jag förberedd, visste att en av dem antagligen skulle dö. Men ändå. Vilka känslor - kunde det inte ha blivit ett lyckligare slut? Rec. kommer senare.

Dags att ta sig samman & börja författa. Vissa är riktigt lata ;)