"Med Illiaden i bakfickan och med en svenska legosoldat som livvakt åkte Johanna Hildebrandt till Kroatien för att bli krigskorrespondent. Det gick åt skogen direkt. Hon träffades av granatsplitter, blev arresterad för spioneri och hotades med deportering. Det tog nästan ett år innan hon lärde sig arbeta i krig, men då lyckades hon med att göra det omöjliga. Längs vägen mötte hon kärleken i en dansk fotograf och djup vänskap hos en ung bosnisk kvinna. Blackout är den sanna berättelsen om Johanne Hildebrandts tio år som reporter på Balkan."

Ung och vilsen åker Johanne till Kroatien för att ändra världen med sina reportage, det är de ambitioner hon har. Tio år senare sitter hon och konstaterar att världen inte fungerar så. Det är en fascinerande inblick som Johanne ger oss - kriget bakom kulisserna, bakom tidningsrubriker och löpsedlar. Vi sick-sackar med henne över gårdplaner för att slippa krypskyttarna, vi kryper i leriga skyttegravar under förklädnad och är med när hon bryter ihop på hotellrum. Frustrationen är det som löper genom hela boken - omvärldens nonchalans för när män, kvinnor och barn slaktas är påtaglig.

"Jag önskar att den kvinna som jag då var hade vetat de saker jag vet i dag. Förmodligen säger jag samma sak om tio år och om tjugo. Det är väl det som kallas att bli vuxen." sidan 137.

Vi får möta krigets verkliga offer, barnen och kvinnorna som fördrivits, vi får höra saker som aldrig nådde pressen på grund av tvivelaktiga faktan. Vi får möta soldaterna som inte fattar någonting, som skjuter mot föredetta grannar och vänner - folk som blev fiender över en natt. Men i boken finns även glädjen när familjer återvänder till sina hem och när Johanne återvänder till ett lugnare Kroatien för att leta efter människorna hon intervjuade och följde under krigets gång. I den resan finns också Johannes försök att försonas med det förflutna och känslan av sin hjälplöshet och skuld över att inte göra tillräckligt under oroligheterna.

Det är en väldigt stark, fruktansvärd och sann bok.