Hur förklarar man för någon att man levt på halvpaus i fyra år? Att den personen mest har varit pausunderhållning snarare än med i själva programmet, livet? Att man kanske vågar trycka på play igen. Folk har alltid varit förundrade - jag brukar inte hålla fast i människor, vad är så annorlunda med dig?

Jag har en idé om brevskrivande, alltskrivande, min morbror trollkarlen, en ny horisont, semester & minnen. Mitt minne börjar spela upp saker för mig - häromdagen mindes jag små gröna skrivböcker under mellanstadiet, vi satt i en minut varje dag och skrev ner osammanhängande saker vi tänkte på - allt, alla tankar skulle skrivas ner. Bara för att rensa, ge utrymme åt annat. Jag kanske borde göra så idag - eller snarare, är det vad jag gör här? Är detta tiotalets motsvarighet till en grön liten skrivbok?