Ingen aptit, äter nästan ingenting & hungern når mig aldrig. Övriga familjen åker till farmor, men jag vill inte minnas henne som hon är nu - sjuk och mager. Jag har minnen från julen, redan då så liten, mager, skör. Igår kväll, syster yster med tårar i ögonen; "vill inte att farmor ska dö". Vad svarar man på sånt? Tårar i ögonen, jag svarar att farfar får sällskap bland stjärnorna, att hon har kämpat länge nog. Kan inte riktigt hantera döende människor, hantera sorgen. Barndomsminnen; klister och filt och tusenfotingen Göran och alla teckningar, all kärlek och allt skrik. Var för liten för att förstå något när farfar dog; men minns honom. Tror det är därför jag hatar sjukhus - för att jag kopplar det med honom. De brukade tydligen ta ut de slangar som gick när jag skulle besöka honom, jag var rädd för slangarna, trodde de skadade honom. Han dog när jag var två - jag brukade få sitta och pilla på alla knappar i sterion - även om det tog veckor för dem att återställa det. Minns saker om honom som inte ens mamma eller pappa gör, vet inte om jag i ren saknad har hittat på dem eller om det verkligen har hänt. Om jag verkligen minns honom, älskade farfar.