Han vet vad i mörkret är, och hos honom bor ljuset

82 dagar efter & jag hittar tillbaka till geniet Dylan. 

I’d forever talk to you
But soon my words
They would turn into a meaningless ring
For deep in my heart
I know there is no help I can bring
Everything passes
Everything changes
Just do what you think you should do

f. 1999
e: okänd
ue: okänd
Tinker
Import Holland
Ägare: Halmstads FK

Läs mer/historien bakom.

f. 12:e maj 1998
e: Emiras
ue: Grosso Z
Trakehnare/Hannoveranare
Import Tyskland

Pices såldes & åkte till sina nya ägare i mitten av maj 2012.


Läs mer/historien bakom.

"Jag har så mycket förstånd att förlora än" skrev Winnerbäck & ibland lever jag efter hans kloka ord. Jag läser för mycket böcker & går vilse bland andras ord istället för att förundras av mina egna - även fast alfabetet är lika för alla. Det är så lätt att gå vilse, så svårt att stanna kvar - staden är för liten, längtan för stor. Jag skriver alltmer sällan nu, orden bleknar & papper gulnar. Jag försöker hitta tillbaka, men vägen är snårig. De senaste fem åren är en dimma, men jag tror jag kan minnas om jag blundar & försöker. Tror jag kan hitta en mening med dem. Jag har alltid haft många planer, många drömmar & sällan tid att planera, att förverkliga - men jag tror jag har hittat rätt nu.

Ibland får jag frågan om varför jag bloggar. Ibland vet jag inte. Någon gång under tjugohundrafem tryckte jag för första gången på spara & publicera. Sedan dess har jag bytt bloggar oftare än vissa byter strumpor, men jag fastnade för Reiyu. Jag brukar se bloggen som ett slags bollplank. Ventilation. Som bloggare är jag ganska oregelbunden, ibland kan jag skriva fem inlägg per dag, ibland fem på en månad. Men jag skriver mest för mig själv. 

För tillfället studerar jag biblioteks- & informationvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö & i nuläget har jag siktet inställt på att bli skolbibliotekarie.

Mitt minne är som ett kylskåp fullt av post-its. Många sitter så långt bak att man omöjligt kan läsa vad som står, andra är tydliga, andra kladdiga & nästintill oläsliga. Jag är van vid mitt kaos. Jag är van vid att glömma saker, att se människor på stan & tänka att "jag känner igen henne, hon liknar tjejen från andra klass.." sällan namn, namn kommer inte överrens med mitt minne - eller tvärtom.

Jag brukar säga att jag är en tvådagars-människa. Jag har idag & imorgon - resten lämnar jag åt tiden.

& ibland... flashbacks:
... en påsklilja på en bänk, en not "från en vän"
... ett "jag älskar dig" halv fyra en söndagsmorgon
... mjuka muskler bland silkeslena lakan, en kyss på axeln

Jag vet vad jag vill & jag vill dig - sa jag & det var vinter & antagligen tjugohundraåtta.

Nu, två år senare säger jag jag vet vad jag vill & jag vill någon som vill livet.

Dagen innan julaftonen.. Började på jobbet med dag för skötare & stallvärdinnor, lite lekar, lite gymkhana - mys :) Sedan ner på stan med Emma & ett par barn, fika & panikhandla resten av julklapparna. Gick ganska bra, faktiskt, får se hur på reaktionerna i morgon hur bra det egentligen gick...

Nu försöker jag bota min mördarhosta & ont i halsen med honungsvatten med rom i. Kanske funkar bättre än bafucin & hostmedicin.. Sedan sova, upp tidigt imorgon & kadrilja! :)

Sorry sorry sorry att jag har blivit sämre än sämst på att blogga. Har ingen energi kvar efter att ha kommit hem från jobbet, skriver om en bok till filmmanus & söker jobb efter jobb efter jobb. Förstår inte riktigt hur nästa år ska gå ihop för mig, men jag har hopp i mina ögon. För det skaskaskaska lösa sig på något sätt. Sådeså.

Funderar på att tema-blogga ett litet tag, kanske ett par tidsinställda inlägg så att det inte är ekande tomt här ;)

Jag börjar komma till rätta. Hitta tillbaka. Pratade med en klok kompis, Ugglan kallar jag honom, och han sa att "du har all rätt att vara vilsen & förvirrad efter ha försökt anpassa dig under alla år. Du har försökt leva genom andras ögon, motsvara deras förväntningar & passa in i deras liv". Mina pusselbitar faller långsamt på plats, försiktigt. Det är fortfarande varning för ras, fortfarande lite uppförsbacke, men det är lättare att andas. Justerar mina låtlistor på Spotify, stryker gamla kapitel & vänder blad. Ibland är det bäst så. Det är bäst så.


& jag har aldrig levt som jag lär - då hade jag inte haft något att lära ut.

Snart en vecka sedan bombdådet, terrordådet. & häxjakten är fortfarande i full gång i kvällspressen. Jag är inte insatt, bara skumläst igenom allt som hastigast så jag ska inte fördjupa mig. Det som förvånar mig mest - det är att människor är förvånade. Precis som om de trodde att terrordåd inte kunde hända i Sverige. "När arrogansen och ignoransen ökar blir metoderna för att nå fram mer förödande" sa en vän till mig när vi pratade massakrar & när jag fick upp nyheten i min RSS-läsare så kunde jag bara tänka på hur rätt han hade.

Jag fortsätter tro att terrorister formas av samhället.
Jag fortsätter tro att vi en gång ska övervinna hatet.

Soundtracks till mitt liv just nu:


Cat Stevens - Wild World


Cat Steven - The first cut is the deepest


Dashboard Confessional - Dusk & Summer

Söker jobb. Lyssnar på Tori. Jobbar på ett nytt, hemligt projekt som kan bli min flyktplan till Härjedalen i vinter. Kollar för många avsnitt av Greys när det blir för jobbigt.

& smider planer. Musik. Komponerar tonlösa textstycken & ordlösa notblad.

& kanske, kanske

finns det tid

Sinead O'Connor - Nothing Compares 2 you

Sönderbitna nagelband. Läppar. Ge mig en väg bortbortbort & aldrig åter.
Ge mig ett namn på vägskälet. Peka.

Ben Folds & Nick Hornby <3 total kärlek:

You know what hope is?
Hope is a bastard;
Hope is a liar, a cheat, and a tease.
Hope comes near you; kick its backside.
Got no place in days like these.