trött & uppgiven. vet att det egentligen är mitt egna fel då jag har slarvat med träningen. att det är karma och hade kunnat förhindras om jag bara engagerat mig lite. flyr vardagen och verkligheten med kopiösa mängder litteratur, det förblindar och lindrar. vill låsa in mig. saknar flåsandet, pulserandet, triumfen över att ha sprungit någon ynka sekund snabbare än förra veckan. att spräng alla gränser. innan höger benet svek. nu är varje steg fyllt av eftertanke - gjorde det där inte lite ont? spände det inte lite där? saknar att inte veta gränserna. undrar vad fan som hände.